Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AS |
Framåt. 307
let från andra författare, som uppträder med
den uppblåsta dryghetens anspråk öfver ett
tomt inre, det som ej hör literaturen till, ned
med det!
Hans personliga åsigt? Ja, låt oss höra
den, om han anser det nödvändigt och om
den är så skarpsynt, att vi genom hans ord
få en vidgad blick på arbetet i fråga. Eljes
tjenar det föga till att berätta, hvad som be-
hagar individen A. eller B. mer eller mindre.
sr se
Kommer läsaren i håg »Spögubbarnes
skrå», den lilla roliga satiren i »Svenska öden
och äfventyr!»
Det kan inte hjelpas, kritikern blir an-
sedd för spögubbe, och ibland gör han verk-
ligen skäl för namnet. Hur är det allas vår
barndomsvän Andersen säger i sin nya »Nå-
got?» »Det är alltid något oriktigt i hvarje
sak; det skall jag plocka ut och omtala, —
det är något!»
Och hur är det Alphonse Daudet låter
Argenton uttrycka sig om en ny bok, som
han får se, men ännu ej hunnit läsa: »Aha,
nu är hans bok utkommen, den der bläck-
sudden! Jo, han skrifver, det kreaturet!»
En fait — il cet animal — la!»).
Den som sade detta var ej ensam om
alt ha sitt omdöme färdigt på förhand, så
fort han läst författarns namn på bokens ti-
telblad. — Byrons bekanta yttrande, »det är
elt riktigt nöje att se sig sjelf i tryck», slår
långt ifrån alltid in, ty det är oftast oro och
beklämning, författaren känner, då han ser
sitt arbete färdigtryckt, faderns oro öfver sitt
barns öde, då det skall på vinst och förlust
ut i verlden, beklämning derför, att ingen har
så bra som han reda på arbetets brister,
vet så väl, hur annorlunda det borde vara,
blott förmågan ej brustit. Och den brister
alltid. »Om ni kunde läsa, det jag ville
skrifval» utropar mästaren Edmond de Goncourt
sant genom en författares mun.
Och då jag en gång börjat citera, kan
jag ej afhålla mig ifrån att i detta samman-
hang påminna om Björnstjerne Björnsons
ädla ord: »En menniska bör dömas, icke
efter hvad han felat men efter hvad han
nått, icke efter hvad han trott men efter
hvad han velat till sant och godt.»
Jag skulle vilja säga: En menniska skall
alls icke dömas, åtminstone ej af sin sam-
tid, ty domen blir i nio fall af tio skef Vi
må belysa hans lif och hans person från så
många sidor som möjligt för att derigenom
få hans bild klar för oss i dess samband
med hans omgifning, hans samtid. Att döma
honom ha vi ingen rättighet till. Vi känna
honom ej — äfven om vi stått honom skä-
ligen nära —, vi ha inte hans förutsättningar,
har ej genomgått den utveckling, som fört
honom till den punkt, der han nu står, vi
äro med ett ord inkompetente att fälla en
afgörande dom om honom.
Men det göra vi ändå hvar dag.
Ytterligare ett citat — när man en gång
kommit in i labyrinten af de gyllene ord,
som fäst sig i ens minne, så är det verkli-
gen ej lätt att finna vägen ut igen. Topsöe,
den finkänslige danske lyrikern-prosaisten, lät
en konstnär uttala sig i följande lika karak-
täristiska som humoristiska ord:
»Att veta hur det skall vara och att
också kunna göra det, det är konst.
Och att veta litet om, hur det borde
vara, men icke kunna göra det, det är kritik.
Och när man alls icke vet hur det bör
vara och inte heller kan göra det — så är
det publikum.>
Det träffande i uttrycket — från konst-
närens ståndpunkt — är slående. Men det
är orättvist alt missakta allmänhetens upp-
fattning, ty denna kommer likväl i många
fall in på de rätta spåren, — om man näm-
ligen endast talar om den bildade allmänhe-
ten, ty »den stora publiken, den är» — som
Aslaksen sade — »den dåliga publiken» och
den vill ha dålig vara, hvilket den också får.
Att skrifva om bildande konst anses
nu den enklaste konst i verlden, efter som
en hvar utan betänkligheter och utan tecken
till förstudier kastar sig in på det området.
Så länge de inskränka sig till att förklara,
alt »detta behagar mig» men »detta behagar
mig icke», så få konstnärerna emellertid vara
nöjda, fastän de ej äro skyldiga att intres-
sera sig för hvad i deras arbeten, som be-
hagar den skrifvande personen, och fast de
skulle ha ganska lätt att upplysa denne om,
hvarför de stämt det eller det partiet i taf-
lan i just den färgtonen, hvarför de valt
just detta skarpa perspektiv, hvarför de be-
handlat bisakerna så skenbart lältsinnigt och
koncentrerat sin kraft på den punkt, dit de
velat samla åskådarens uppmärksamhet och
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
