Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
347
själars frändskap en skam, tvänne beslägtade
andars ovilkorliga dragning till hvarandra ett
brott, och en kärlek, i hvilken själ och kropp
sammansmälta till ett, föraktlig. — —
Det grodde inom mig, det brände och
sved, och jag längtade efter att åtminstone
höra en röst uppresa sig emot allt detta och
topa ut, att det var osanning, lögn, förvillelse.
—- Men nej, de voro så eniga alla, alla!
— Marianne fick stå ostörd kvar på sin
piedestal af höghet såsom typen på en ädelt
tänkande och handlande” kvinna, Pål vidblef
att vara en excentrisk narr, ett dåligt sub-
jekt, förförare och vänförrädare och Börje
— den med alla våra nationalfel så rikt ut-
rustade men urskuldade Börje, ansågs »för
mycket idealiserad»."
Då kunde jag icke tiga längre. ”Förmä-
tet eller icke, tänkte jag, måste jag göra mig
till talsman för de svenska kvinnor, hvilka i
fråga om kärlek känna något annat och mera
än det uteslutande erotiska, och med
make» icke mena mannen, åt hvilken
de blott gifvit sin kropp, om också med kyr-
kans insegel, utan den man, med hvilken de
kunna lefva i fullständig själsgemenskap. —
Drifven af denna tanke är det således
jag företagit den granskning, jag härmed vill
framlägga för allmänheten jemte mitt omdöme
om »fru Marianne» såsom etisk tendensdikt.
Ett orienterande referat af bokens huf-
vudinnehåll, torde vara öfverflödigt och skulle
endast onödigt upptaga tid och utrymme.
Helt visst känna alla mina läsare detsamma
antingen från boken sjelf eller från tidnin-
garne,
kk KK
+
Förf. visar oss en kvinna i hennes för-
hållande till tvänne såväl andligt som kropps-
ligt vidt skilda män,
Den förste, Börje, uppfattar hon icke ett”
ögonblick. Det finnes icke en sträng i hen-
nes själ, som sättes i vibrering vid hans
närmande. I andras närvaro visar hon ho-
nom: t. o. m. förakt och vill icke vidgå mera,
än att hon »höll af honom», »värderade
honom»,
Och på denna känsla gifter hon sig.
Utan att något inom henne uppreser sig och
känner sig krvänkt, lika litet efter som före
giftermålet. Tvärtom. Alt tyder på, att hen-
nes sinlighet nått sin mognad, innan hennes
+ S—e i Ny Svensk Tidskrift.
själ ännu vaknat till mottaglighet för kär-
lekens andliga sympati, hvilket, etiskt sedt,
väl är det enda, som berättigar till ett äkten-
skapligt förhållande mellan tvänne menniskor.
Den grundval hvarpå »fru Marianne» hvilar,
är alldeles falsk. På denna falska grundval
lyckas det likafullt förf. att konstruera upp
ett etiskt berättigadt äktenskap, Dock synes
mig de förvecklingar, kriser och utvecklings-
skeden, förf. låter sin hjeltinna genomgå för
att nå fram till detta icke vara bindande
länkar i en bevisningskedja.
De båda makarnes förhållande tyckes
mig lika naturstridigt i sin fortgång som i
sin begynnelse. "Så mycket mer som Börje
lika litet som Marianne lämpar sig för detta
äktenskap. Det är något halft och oharmo-
niskt hos Börje, en naturlig följd af brytnin-
gen mellan de lifsvilkor, under hvilka han
vuxit upp och dem, till hvilka hans förmö-
genhet berättiga honom, och Börje är sjelf
medveten och lider af denna halfhet. Han
tyckes också, då han först söker Mariannes
kärlek, ha ett dunkelt hopp om, att hon skall
rädda honom från denna balfhet, gifva hans
sinne den förfining, som han trår efter utan
att kunna tillegna sig. Men då han icke
finner detta, som han söker hos henne, så
lär han sig mycket snart att nöjas med den
rent yttre förfining, som hon bringar honom
och hans hem. Lyxen i hennes rum, silket,
atlasen och de hvita spetsdrägterna, hvilka hans
hårda arbetshänder smeka nästan med pietet;,
göra henne dyrbar för honom.
Och. Marianne hade sagt till denne
Börje, att han var hennes första kärlek och
förf. förtror oss, att hon talade sant.
Alltså kärlek, trots allt?!
Ja, »ty nog hade hon haft sina stycken»,
men de hade aldrig egt någonting af verklig
lifsvärme, af förtroende eller alt ge något af
sitt eget jag».
Men nu kärleken till Börje — hade den
något af »lifsvärme», »förtroende> snågot af
hennes eget jag»?
Vi förvånas och det med skäl; men så
säger förf. lyckligtvis redan på nästa sida,
att »det var icke Börje, hon älskade, utan
hans smekningar». »Erotiken hade fått ett
kroppsligt uttryck, det var allt».
Men på Tomtö, Börjes stora landtegen-
dom, vantrifdes Marianne. Allt hvad hon
såg och hörde, var henne osympatiskt, oför-
ståeligt, stundom vidrigt, Endast ett enda
tillfredsstälde henne, — »fylde henne med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
