- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
351

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RR ramålt.

351

Innan jag slutar, vill jag för undvikande
af missförstånd kraftigt betona en omständig-
het, som synes mig betydelsefull.

Det är med anledning af specielt hr
Nordensvans granskning i Ny Il. Tidning,
hvilken synes mig väl ensidigt kretsa ute-
slutande kring den synpunkten, att bokens
hufvudintresse skulle hvila på Mariannes om-
skapande från en lätjefull och onyttig varelse
till en driftig och verksam, en synpunkt,
som gör Pål till en fullkomligt öfverflödig
person, och som synes mig så mycket egen-
domligare hos hr Nordensvan, som man hos
honom mer än hos andra kunde vänta en
djupare och mera psykologisk uppfattning.

Hr N. säger i en anmälan af Paul Bour-
gets novell: COruelle Emigme, att detär en bok

för »finsmakare», Men hvad har »OCruelle
Enigme» velat säga åt dessa finsmakare om

icke det, att endast det förhållande mellan
man och kvinna, till hvilket själen bringar
sin tribut såväl som kroppen, är skärt och
fint; men att det blir rått och förnedrande i
samma stund, det är sinnena ensamt som då-
ras? — Det väcker någon förvåning, att den,
som säger sig förstå »Cruelle Enigme», i
»fru Marianne» endast kar blick för arbets-
spörsmålet,

Men — och det var detta jag ville be-
tona — jag har härmed icke i någon mån
velat förringa Mariannes heder af att ha ar-
betat sig ur sin indolenta lojhet till arbets-
duglig kraft; jag tror blott, att bokens huf-
vudintresse ingalunda spinner sig deromkring.

Och som jag redan förut påpekat, var
intresset för Pål och omsorgen för hans tref-
nad den driffjäder, som ursprungligen ryckte
Marianne ur hennes likgiltighet och lätja.
Och att hon sedan, under krisen, då hon
»fått någonting likt en verklig själskamp att
bestå, lärt sig tycka om sysselsättning» (sid.
333) är också naturligt, att den tredje drif-
fjädern, den psykologiskt oförklarade kärleken
till Börje, blir bra öfverflödig, — — — —

Möjligen är det ogrannlaga att vilja titta
en förf, i korten och försöka gissa sig till
tillkomsten af hans arbete. Dock skulle jag
vilja framställa en förmodan, som under stu-
diet af » fru Marianne» nästan blifvit till visshet.

Nämligen den, att Ernst Ahlgren ur-
spruvgligen haft en helt annan plan för detta
arbete och helt andra synpunkter. Och efter
denna plan och ut från dessa synpunkter
har hon arbetat första hälften al sin bok,

särskildt den del deraf, som behandlar Pål
och Marianne,

Men så har reaktionen mot öfverdrif-
terna i Dockhamsliteraturen kommit emellan:
Förf. har gripits af det delvis berättigade i
denna reaktion och trott sig finna, att stäm-
ningen i landet för ögonblicket icke var för
att mottaga mera af den sorten, att den icke
längre skulle hysa sympati för oförstådda
hustrur, som göra uppror mot äktenskaps-
tyranniet. Och så har hon vändt på sin
plan och gjort en hemmets och den äkten-
skapliga kärlekens apoteos af hvad som var
ämnadt till — ja, hvad vet jag? — kanske
helt enkelt en lifsskildring med mer eller
mindre djupt liggande tendens.

Detta är, som sagdt, blott min gissning,
men det synes mig vara den enda rimliga
förklaring, på den bizarra nyckfullhet, med
hvilken förf. behandlat särskildt Pål — öm-
som med smeksam ömhet som ett »enfant
cheris, ömsom med harmset förakt som ett -
»enfant terrible».

Ty märk: sedan hon först med otvetydig
sympati tecknat honom, så att vi måste be-
undra och hålla af honom såsom en rikt ut-
rustad och grundädel, fastän trött och förfe-
lad konstnärsnatur, så försöker hon med
några penndrag förtaga detta goda intryck
genom att förtro oss, att han är en libertin
och cyniker.

Ännu efter detta gör hon honom till
tolk för idéer, hvilka med all sannolikhet
just äro hennes egna innersta (sid. 287—
294) och det sista hon låter oss höra ifrån
honom — brefvet till Marinne och Börje —
huru själfullt och hjertefint är det icke! Och
likafullt stämplar hon honom genom det full-
komliga gillandet af Mariannes handlingssätt
såsom en simpel förförare och vänförrädare,

Hvarför icke låta hans ord och hand-
lingar eller åtminstone hans tankar ensamt
säga oss, hurudan han i grunden är? Ty
huru stort förtroende vi än kunna hysa till
en författares kännedom om sina egna figu-
rer, så fordra vi likafullt bevis.

Men säg mig en enda handling, ett
enda ord af Pål som skvallrar om en låg
och föraktlig karaktär, en lumpen afsigt.

Är det icke författarinnans obevisade, af
teckningen i öfrigt oberoende påståenden,
hvilka ensamt göra Pål till en dålig karaktär?

Alldeles omvändt är förhållandet med
Marianne.

Om förf. gjort till sin uppgift att visa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free