Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Under predikan.
Det smekte det unga religiösa vanvettet, och
han syntes verkligen bli stark i denna känsla
och höjde den eljest entoniga och sträfva
rösten hvarenda gång han med något ord
emnämde dessa kval
Han ville också lisa, och med en öfver«
lägset beskyddande min talade han om him-
melen, den der föga afundsvärda, förgylda
stora salen, full af englar och deras-har-
pospel.
Det var kvafdt i det lilla templet, och
en unken luft, blandad med lavendeldoft, tyng-
de på både kropps- ooh själsverksamheten.
Somliga nickade och sofvo, andra gräto och
välsignade den unge predikantens stora gåf-
vor eller kanske afundades. Mor Jöns Lars
låg nedhukad i stolen och grät under hela
predikan. — Farsgubben tuggade på en näs-
duk för att sålunda kväfva snyftningarne.
En suck af lättnad smög sig ur de fle-
stas bröst, när predikanten i en hög ton mel
öfverdrifven pathos utsade sitt amen. Det
blef buller och skrapande i stolarne; man
hostade och gäspade; unga och gamla vid
karlsidan snöto sig, snusade och nöso.
— Amen i Jesu namn, eftersade farsgubben
och hukade sig ned i stolen: Genom en lång
och andetung suck liksom tvangs han att ge
luft åt sin öfverfulla hjerteglädje öfver sonens
så lyckligt utförda mandat.
Men Nils, predikantens sextonåriga skälm-
ska broder, satt på läktaren hos organisten
och hade inte hört många ord af broderns
predikan om den breda vägen och den smala
vägen. När gudstjensten var slut, stämde
han in med sin ännu rena barnaröst i »Herre
signe du och råde» Ett par innerligt goda
och klara flickögon sände från gången nere i
kyrkan sina blickar upp till läktaren. Nils
mötte med sina, och i rena, oskyldiga siälar
grydde blyga tankar, som kanske en gång
skulle växa upp till heliga löften. Det var
deras härligaste tempelfest.
Vallengren blef inbjuden i prestgården,
och först mot aftonen kom han hem till för-
äldrarne. De mottogo honom nästan som en
främmande ståndsperson och ansågo honom
redan som en stor mycket lärd man, som
vore kallad till ett särskildt Guds redskap i
församlingen.
Sedan han berättat hur han trakterats i
prestgården och hur de tackat honom för en
god predikan och att mamsell Klara lyck-
önskat honom att snart taga prestexamen,
— började gumman tala om Nils.
— Men säg mig nu, sade hon, hvad
skola vi tänka om Nils? Han läser aldrig
nånsin ett enda Guds ord utan springer ut
hela söndagen och leker och dansar med den
öfriga ogudaktiga ungdomen i byn. När han
kommer hem ibland om kvällarne ifrån må-
larearbetet och skall höra på, då jag läser
aftonbönen, somnar han. Jag: och far be
både natt och dag för honom och förmana
honom alltid, men det hjelper inte. Skall
han nu till stad, som han ovilkorligen vill,
så är jag är rädd, att han helt och hållet
affaller från Gud och aldrig mer kan räddas.
Det är tungt för föräldrar att befara sådant
om sina barn.
I detsamma inträdde Nils, och så bör-
jade föräldrarne och brodern förmana honom
och upprepa samma lexa som de sagt honom
väl tusende gånger om evig pina, som vän-
tar alla ogudaktiga.
Nils teg, och samtalet leddes in på äm-
nen, som rörde prester och andra embetsmäns
löneförhållanden.
— En student är mera värd än ett helt
mantal, sade Vallengren, och föräldrarne kän-
de sig lika rika som nämndemannens i Sto-
vegård.
— Om Nils kunde komma så långt, så
egde vi två mantal, sade gubben fill sin
gumma. N
— Nils duger ej till att studera, invän-
de Vallengren, och såg lärd ut.
— Jag kan lära mitt yrke och förtjena
födan ändå, sade Nils något trumpet, ty han
märkte, att han i jemförelse med brodern ej
aktades högt i föräldrarnes ögon; syskonkär-
leken började svika, och han till och med
kände förebråelser mot föräldrarne för deras
föga aktningsvärda bemötande mot honom,
för det han ej ansågs duglig eller värdig att
gå samma bana som brodren.
Nils. gick utan att säga ett ord ut i ett
uthus, der han hade sin säng och somnade
snart in. Han drömde om den muntra flic-
kan, som sprang så raskt i enkleken och som
såg så skälmskt upp till honom från kyrk-
golfvet. >
sk
Sedan Nils i närmaste stad vidare ut-
bildat sig i yrket och af sin veckolön sparat
ihop en liten summa, reste han till Stock-
holm, der han genomgick slöjdskolan och
slog sig derefter uteslutande på dekorations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
