Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
målning. Hans förtjenster ökades, och som
han ändå från pojkåren varit van att för-
sörja sig med egna medel, visste han också
att värdera penningar. Ehuru han utstått
båda beväringsåren, skaffat sig böcker och ma-
terialier för yrket och kanske ej så litet del-
tagit i ungdomsvännernas nöjen, hade han
ändå flera gånger skickat små summor hem
till föräldrarne, som för att bidraga till Val-
lengrens prestexamen tagit sig sjelfva till
skada hvilket Nils visserligen kände till, men
i sina bref hem aldrig låtsade något om.
Det var långt lidet på vintern och julen
nalkades. Nils satt i sitt rum ensam och
försjunken i grubblerier. Han hade nyss läst
ett bref från föräldrarne, som bådo honom
mycket enträget att komma hem till julen.
Sedan han vidare tänkt öfver saken, satte
han sig ned och skref, att han verkligen
skulle komma, men ej förr än in på sjelfva
helgen, ty han hade ej tid förr.
När så Jöns Larsson kom i kyrkan om
söndagen, fick han brefvet af prosten. Hela
byn fick snart veta, att Jöns Lars målare
skulle komma hem till jul. Det var nu så
många år sedan han varit hemma, att folket
snart glömt honom, men så mycket större
blef intresset, och alla undrade, hur han kunde
se ut med mera; men de som mest undrade
och fröjdade sig voro dock föräldrarna. Re-
dan åtta dagar före helgen hade de slagtat,
bakt och bryggt godt starkt julöl, så att allt
stök var undangjordt, och nu gingo de hvarje
dag och -väntade och spejade upp åt soc-
kenvägen. Nabons Hanna, barndomsvännen
och läskamraten, kom nästan hvarje dag och
frågade, om de ej visste, hvilken dag han
skulle komma.
— I natt drömde jag om honom, sade
gumman en morgon. TI dag kommer han
kanske.
Hon spådde rätt. Just när solen höll
på att dala ned i ett tindrande rödt skim-
mer bakom grannbyn, kom en gästgifvare-
skjuts skumpande och vred in på deras in-
körsel.
— Far, nu kommer han! skrek gumman,
och i detsamma höll skjutsen utanför fönstren.
— Ja här kommer målarepågen. God
dag: och tack för längesen! Lika krya och
dugtiga som sist, sade Nils, och så tog han
föräldrarne i famnen och snurrade om på
förstukvisten.
— Min tid då hvad han är stor och fin!
Hvad har dui alla påsarne och lådorna påg?
sporde gumman.
— Pengar, bara pengar, skämtade han.
Så öppnade han sin börs och gaf skjutspoj-
ken en krona i drickspengar, sedan reseffek-
terna burits in.
Nu blef det ett spörjande och undrande.
Alla hans många saker packades upp, och de
gamle höllo på att rent kikna af förvåning.
Man vägde och granskade, och gumman
glömde alla gamla lexor om tro och guds-
fruktan,
Hur har du kunnat skaffa dig allt
detta? sporde fadren.
– Arbete! Arbete är pengar.
— Du är precis värre än Vallengren;
han är nu pastor, men kan inte betala ett
öre af de mänga pengar, vi rockat löst åt
honom; så skall han väl ha kall en gång,
och då kommer det väl, suckade fadren.
— Jaså far tycker jag är värre; det
var roligt. Hade jag studerat, hade jag al-
drig hunnit förtjena en vitten utan satt mig
i skuld; men nu har jag ej blott hunnit
skaffa mig allting sjelf, utan också en bundt
sedlar öfver. Se här sade han, och visade
dem plånboken.
— Hjertandes påg! Du är
Vallengren, jublade föräldrarne,
Det blef ostörd glädje de första dagarne.
Nils satt långa timmar och berättade om
Stockholm och alla märkvärdigheter der, och
Jöns Larsson var idel uppmärksamhet. Ute
i byn hyllades Nils var han kom, Han var
rättfram, munter och glad som en speleman,
och flickorna tyckte han var så innerligt rar
och vacker. Allt detta gjorde att föräldrarne
ännu mera fröjdades, ja de tyckte verkligen
bättre om Nils än om Vallengren.
Den gamla förargelseklippan skulle dock
allt för snart göra sitt igen. Vallengren kom
hem en dag att helsa på, och bäst familjen
satt och språkade, invände Vallengren salvel-
sefullt:
— Nå Nils, du tycks fortfarande vandra
på den breda vägen, när ämnar du vända
om?
värre” än
— Vända om? Till Stockholm me-
nar du?
— Gäckas inte med heliga ting!
— Ah Stockholm är min själ inte så
helig heller, och du skulle bara dit, så kan-
ske kunde du få se en flik af verldslif, ty
jag märker, att du är densamme tölpige lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
