Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
369
Hvarför det icke hittills lyckats?
Ja, det är hufvudfrågan, hvilken vi nu skola
söka besvara. Om ett dylikt påstående icke
ljöde allt för paradoxt, så skulle jag vilja
säga, alt hufvudfelet hos den literära vensterns
författare är för mycken ärlighet och att det
är för detta fel, som de fått böta med sin
impopularitet. — De äro utan tvifvel starkt
genomträngda af en åstundan att gifva klara
och djupa bilder af lifvet och menniskorna.
Men att förverkliga denna åstundan är ett
problem; som icke allenast är svårt utan helt
enkelt omöjligt att lösa.
Hvarför det? - Emedan det för hvarje
person — författare eller icke — är en omöj-
lighet att känna någon annan än på sin höjd
sig sjelf. Hvar och en ärlig iakttagare skall
villigt erkänna detta. Hvartill reducerar sig
nämligen vår kunskap om andra? Vi veta,
huru de i några fall handlat, talat, kanske
till och med tänkt; men veta vi derför, huru
de skola handla och tänka i andra fall?
Känna vi de otaliga fina driffjädrar, som leda
dem vid deras beslut? Nej, visst icke, San-
nerligen: hvarje personlighet är ett obekant
land, hvars yttre konturer en utanför stående
kan känna, men hvars inre beskaffenhet, hvars
klippor, afgrunder eller blommande ängar äro
oåtkomliga för främmande ögon.
Men då så är, måste det ju strängt taget
icke låta sig göra för en författare att i dikt-
ning konsepvent framställa någon annan karak-
tär än sin egen? Helt visst förhåller det sig så.
Om nu en författare är- besjälad af åtrå
alt klärt och fullständigt framställa till åskåd-
ning en nutidsmenniskas utveckling, hur går
han till väga? Han skrifver en sjelfbiografi.
Se der, hvad vår literära venster med-
vetet eller omedvetet gör: den skrifver sjelf-
biografier! — Detta är dess största fel i all-
mänhetens ögon, ett fel, förorsakadt af — hur
var det jag nyss sade? — för mycken
ärlighet.
En dylik diktning är i stort sedt icke
episk, den är lyrisk. Men det finnes ingen-
ting, som: allmänheten så litet förstår och så
föga uppskattar som lyrik på prosa.
Det är för mycket begärdt af publikum,
att det skall göra sig den stora mödan at
söka orientera sig i en författarpersonlighets
okända land, om än detta lands geografi är
framställd med så mycken klarhet och finhet
som möjligt är. Man skall alltid missupp-
fatta en eller annan punkt, man- skall råka
vilse — och förargas deröfver.
Det är sannerligen icke ett yrke som
lönar sig, detta att blotta sitt innersta för
profanum vulgus;
Ehuru vår tid i allmänhet förmånligt ut-
märker sig genom att vilja benämna saker
och ting med dess rätta namn, älskar man
ännu allt jämt på åtskilliga håll att insvepa
sina tankar i konstiga fraser. Ett af de mo-
dernaste uttrycken på den literära kritikens
område är detta: »psykologisk analys».
Hvad betyder det för en författare att
göra psykologisk analys? —- Det betyder:
skrifva sjelfbiografi. — Huru? Återigen detta
påstående? — Helt visst. Vi skola under-
söka saken.
Antag, att en författare utei lifvet träffar
på en karaktär, som intresserar honom så,
att han vill göra den till hufvudperson i en
roman. Antag, att hans roman skall »analy-
sera» denna karaktär. Huru går härvid för-
fattaren till väga? Han identifierar den ifrå-
gavarande personen med sig sjelf och tän-
ker efter: huru skulle jag handla, om jag
bestämdes af samma förutsättningar som denne
person? Det vill säga: han fyller den grund-
ritning till en karaktär, som verkligheten gif-
vit honom, med sin egen karaktär. Detta
kallas att analysera!
Det är icke min afsigt att utdöma me-
toden, jag vill endast visa, att man icke blir
populär på det viset.
Vi ega i vår literatur en författare —
han dog för blott tjugo år sedan —-— som
trodde sig om att kunna analysera karaktärer,
ehuru denna benämning på saken ännu icke
var uppfunnen på hans tid. Det var Alm-
qvist. Då han var ovanligt produktiv, trodde
han sig slutligen hafva i sin diktning fram-
stält »hela verlden>. Men det befans, att
alla hans diktade personligheter voro syskon
och liknade sin fader: de voro allt igenom
almqvistska.
Almqvist är ieke desto mindre en stor
skald och ett ytterst intressant fenomen i vår
literaturhistoria, men han är glömd, totalt
bortglömd af allmänheten. .— —
En stor skald i vår tid bekänner:
»Att dikta, det är att hålla
Domedag öfver sig sjelf»,
hvilket icke kan betyda något annat, än att
han i sin diktning framställer till åskådning
sin egen personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
