Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370.
Hvarför är icke vår nyare skönliteratur populär?
Lägg märke till, att denne skald, Ibsen,
är måhända den, som allmänheten minst för-
står af alla nutida författare.
Afven med fara att af Ibsensdyrkarne stämp-
las. som kättare vågar jag påstå, att Ibsen
inom en närmare eller fjärnare framtid skall
dela Almqvists öde att glömmas af den stora
allmänheten. Jag har dermed icke påstått,
att han skall glömmas af de få utvalda, som
älska den sanna poesien. — —
Ännu ett exempel!
August Strindberg är den af våra yngre
författare, som öppnast och ärligast gifvit all-
mänheten del af sitt inre lif. Hvad har han
vunnit dermed? Han är missförstådd af nä-
stan alla, hatad af många.
Jag upprepar: det lönar sig icke att blotta
sitt innersta för profanum vulgus!
ir
Hvad är då att göra för en realistisk
författare, som vill blifva populär?
Jag vill i all anspråkslöshet säga min
mening.
1:0) Författaren bör behandla ämnen,
som kunna intressera den stora allmänheten.
-2:0) Författaren bör studera lifvet på
samma sätt, som målaren studerar naturen,
och återgifva hvad han har förnummit så
objektivt som möjligt.
Det är allt!
Leonard W. Ljunghwid.
När och Fjärran.
Utdrag ur Kristian Kroghs försvarstal inför
Norges högsta domstol före konfiskoringen af hans
bok »Albertines. Herr Krogh uppläste först ett
otryckt företal till boken, hvilket bevisade, att han
sverkligen af hänsyn till det moraliska justitiede-
partementet med hr Sörensen i spetson beslutat att
vara så diskret, som kunde gå för sig».
Derpå fortsatte han:
»Men jag hade också andra hänsyn att taga».
För det första — jag ville icke vara slipprig.
Jag ville icke, att när ni läste, om hur hon går in i
sängkammaren och vänder sig i dörren och säger:
»Ja, men jag tar inte af mig kläderna» — jag ville
inte att ni skulle. bli sittande der och fantisera öfver,
hur liderlig scenen måhända” kunde bli derinne —
bakom de nedsläppta portiéererna — i det rödaktiga
lampskenet, Jag ville inte det. Ni skulle vara så
god och följa med vidare, och derför slog jag portie-
rerna alldeles åt sidan och lät er se. (Här följer
scenen hos polisintendenten, dit Albertine lockats
upp, och der hon berusas och förföres).
Se så, nu har vi sett det, och nu har ni på
samma: gång fått veta, hvad hon: kände för denne
Winther") — och det ville jag ju också gema, att
ni skulle, ty eljes förstår ni ju inte Albertinas fasa
för polisen och hvad den dref henne till. — — —
Ja — och så var det en sak till, jag ville ha
förstådd. Det var icke bara den der förskräekelsen
för polisen. En annan sak, som var mig lika så
maktpåliggande, det var det, som jag förklarar för
eri den scen, som justitiedepartementet minst af
alla kan tåla och som lyder så här:
(Krogh läser här upp scenen vid Albertines
första besigtning på »byrån»).
Vill ni vara så goda — högtärade herrar —
och säga mig: hur skall jag få folk att förstå detta
med skammen, som dör plötsligt med ett slag, för
att aldrig vakna mer, på annat sätt än genom att
helt enkelt, som jag här gjort, säga hur det-gick
till?
Det är omöjligt.
Men detta sista kapitel, som egentligen skulle
hetat: Två år senare — det kunde jag väl ha låtit
vara?
Ja — kanske det! Jag hade ju förlorat Alber-
tine ur sigte de par åren, och jag visste icke, hur
hon blifvit sådan, men att hon blifvit det, det hade
jag sett och det hade gripit mig starkt.
Ja — jag kan gerna säga, att först då förstod
jag fullt, hvad som förut skett. Det var, då jag såg
det, jag bestämde mig för att skrifva denna bok. —
— Skulle det icke kunna göra samma intryck på
andra? Jag trodde det och så skref jag det, fastän
jag ju måste säga mig sjelf, att jag blefve tvungen
att delvis stryka de odepartementala ord, som hon
ropat genom dörren. (Här följer skildringen, ett
par korta sidor, af Albertine som prostituerad på en
bordell i »Vika»),
Det var på det hela taget dessa tre tilldragel-
ser, som hade gripit mig mest i den verkliga Alber-
tines lif: först denna skräck för polisen, som den
der gången uppe hos Winther fullkomligt hade be-
döfvat hennes kvinliga blygsamhetskänsla — så
polisvisitationen deruppe på rådstugan, som för all-
tid hade dödat denna samma blygsamhet, och så
det slutliga resultatet, slutet på det hela — det,
som jag hade sett der nere i Vika, Så starkt hade
de gripit mig, dessa tre tilldragelser i Albertines lif,
så mycket hade de gifvit mig att tänka på, att hela
min lifsåskådning blifvit en annan, och jag sjelf
en annan.
Och så skulle jag icke få lof att säga till andra:
»50 här, lvad jag har sett och ligga det fram för
dem, alldeles som jag sett det — för att derigenom
också få dem att tänka på allt det, som jag kom-
mit att tänka på, att de derigenom kunde komma
att få en annan lifsåskådning, och derigenom också
komma att bli andra menniskor än de voro.
Det som gripit mig mest af allt, hvad jag sctt,
det skulle jag icke ha lof att berätta om för de-an-
dra, det skulle jag icko få lof att skrika ut, så att
ni kunde höra det allesammans:
+ Polisintendenten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
