Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARE.
or SS
Ej palm
Hymn till Proserpina.
O, gudar skrämda förbi; nedgjorda i da-
gens jagt.
Från er ondska är verlden fri, dess. boja
bräckt, har man sagt.
De nykröntes ära, de sjunga, ert ris med
blommor de täckt,
Barmhertiga äro de unga i nådens snö-
hvita drägt:
Men för mig deras nya lära är tom; och
tiden är lom;
Förbi är det gamlas ära, och plundrad
dess helgedom.
Gudarne brottas med tiden; I dväljens i
kampens larm,
Sugen er Hlif och qviden vid kärlekens
lorra barm!
Jag säger er: hvila, hållopp,ja alla; vänta
i frid,
Tills den blifvit stel, hennes kropp, och
mjölken sinat dervid!l
om alt annat du tager, de tin-
gen når ej din arm,
och skuggande lager och flod-
nymfens hvita barm,
Barm mer mjuk än en dulvas bröst och
darrande ömt,
Chariternas svärmar, de ljufva och gläd-
Nazarén,
jen, som döden glömt, |
Glädtiga timmars steg, som klang från en
lyra, fäld
Djupt ned på blommande teg med strän-
var som spunnen eld.
— Öeh du kan skänka oss mer, du vill
gifva skönare ting!
Ack, kort tid oss lifvet ger, der det slår
sin bugtande ring;
En tid blott, och krafterna fly, skall lifvet
då srubblas bort;
Ej en under himmelens sky förlängt sin
lelnad, fast kort.
Och sorgen är tung att bära, af tårarne
noe man får;
Hvarför då väl tiden förtära att svärta
med sorg sina år?
Galileer, de växt, dina drömmar, din ande
gjort verlden grå.
MN
kg
Vi ha druckit af Lethes strömmar, och
döden vi frossat på.
Lager är grön en månad, och kärlek ljuf
för ett dygn,
Men kärleken dör förhånad, som lagern
för sommarens. stygn.
Sofva, blir det vår lott? Ej lugn tyckes
verldens gång
De gamla läror förgått, i förstörimg gör
året sill språng.
Ödet är haf utan slut, och själen en klippa
stum,
Men. till örat når stormens tjut, och pannan
slår tidvattnets skum.
bleka läppar, som bära än spår efter
smärtans ljud,
O, helgon med spöklik ära, 0 lemmar af
steglad gud,
Fast alla sin vördnad er röja, hvart knä
0,
sin hyllning er ger,
Jag vill ej min ande böja, mot slutet jag
stående ser.
Allt det, som at dagen hopas af glädje
och sorg i dess rum,
Mot forntidens bränning sopas med nuets
hvirflande skum:
Dit bort, der hafvet sträcker sig ut bakom
bergens mur,
Der störtvågen skeppet bräcker, och döden
ligger på lur,
Der jällehög, rest på språng, med hvirflar
som vingar ikring,
Sväld upp af tidvallnets gång och fyld af
nammnlösa ting,
Med drakärs ringlande’ form, hvitögda i
böljande tåg,
För framtidens piskande storm den rullar,
verldsalltets våg.
Bakom ligga djupen nakna, som foglar
slormarna fly,
Och tordönets senor slakna; det fångas
med hallfqväfdt göv
Som blixtar marelden blänker, af tårar
är vattnet salt,
När döendes skri den dränker, slå åren
likt pulsslag kallt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
