Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. ; 3
Med timmarnas tröga flod den välter i
dagarnas sand,
Dess skum är bittert som blod, och hvar
våg en stingande tand.
Den klagar dess bubblande ström, likt
vardande andars qval,
Och dess brus är som brusi en dröm, och dess
djup som hafsdjupets dal,
Och dess spetsar lyfta sig opp, så den högsta
stjerna blir skymd
Så den darrar jordens kropp, och tom
synes tidens rymd,
tukten I böljans yra, säg binden I
; dess raseri?
Viljen hafvet, det djupa, I styra, som är
äldre gudar än I?
I skolen förgå, som en flägt, likt en eld,
som flämtar i drag.
I ären blott gudar, och släckt blir ert lif
för böljornas slag.
I det mörker, som tiden drar om de drömmar,
som menskan drömt,
Såsom döda liggen I qvar, när för kungar
verlden er glömt.
Om ock dina prester vunnit den mark,
der din herre bjöd,
Om ock forna gudar försvunnit, och du
blifvit gud, som död,
Om också Cybele sin krona för dig uti
e stoftet lagt,
Galileer, ditt namn skall förtona, den skall
vissna, de dödas makt.
Din moder jungfrun: de sira med gloria
klar och skär;
Du lånat en annans spira, en annans
krona hon bär.
reste vi sloder, en annan
man offer gaf,
Ej lik din, ej lik din var vår moder, en blomma
från böljande haf;
Så hvil som fraggande vågor och verlds-
beherrskande, stor,
Så snabb som fräsande lågor, var Romas
gudinna och mor.
Din, hon kom, en syster till smärta, en blek-
nande mö, men vår
Säg,
Ja, en annan
Med blommor doftande, bjerta, vred in
sitt böljande hår.
Från rosenskiftande vatten, en ros;
sträckte sin famn.
I drömmar den flämtande natten berusades
af hennes namn.
Din, hon kom ödmjuk i hogen, slafvinna
förskjuten och vek,
Hon stolt på den stegrande vågen betalde
hafsdjupens lek.
Sin drottning böljorna kände, och vinden
fladdrade öm,
Af rodnad rosorna brände, mer klarblå
blef hafvets ström.
I gudar, vi sett er falla; hvarför, hvad
skrämde er hän?
I voren så sköna I alla, som störtats, och
fagrast en.
Men jag vet hon kan icke dö; mot henne
jag blickar till slut.
Gudinna och drottning och mö, blif nära
mig du, som förut!
Du dotter af jorden, min moder, den skönsta,
hon lifvet gaf,
Jag äfven, jag ock är din broder; min vagga
är jorden och graf,
I din natt dina ögon skänka, likt månar
sitt smältande ljus;
vällust sig ljuden sänka i tystnad
med vaggande brus.
Der af vallmo täcks jordens stoft, och den
röda rosen blir blek,
Och vinden, berusad af doft, bland blom-
morna sjunker vek.
Och från andarnas häfda bröst i sömnen
ett sorl sie stjäl,
En djup och aflägsen röst, som en sljernas
dallrande själ.
I ditt anletes milda sken. under himmel,
som solen ej bränt,
Lät min själ få drömma sig ren och glömma
allt, som har händt,
Du är mer än de gudar, som stöda vårt
jordiska hf, långt mer,
De bringa oss hvila och möda, Proserpina
döden ger.
hon
Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
