Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Fattigmans kärlek.
Men olyckan hade inträffat, att de fått ett
barn innan bröllopet, och så hade hon några
hundra kronor på sparbanken. Nog var det
just som lite konstigt att se Lena gå och
styra hemma i stugan och så med ens höra
ungskrik. Och så var det underligt att se
Hanna gå där som piga. Det hade alt varit
tänkt annorlunda. Men det där eländet, som
han kom i med Lena, när han var full: det
gjorde slag i saken och bra var det, att hon
inte kom alldeles” barfota heller. Ty pengar
behöfs alltid, äfven om fisket går aldrig
så bra.
Hanna, pigan, var vid pass 35 år. Lång
och mager var hon, hufvudet höll hon nästan
alltid sänkt mot bröstet, och då hon såg på
någon, lyfte hon bara upp ögonlocken, och
man såg då in i ett par djupblå snälla ögon.
Hon var nästan torftigt klädd och såg skyggt
åt sidan, som hon var generad att möta
någon.
Men ändå hade unga frun på »villan>
lagt märke till henne.
Ett ungt äkta folk hade vid sommarens
början kommit ut på ön. Då den stora flytt-
ningsbåten med sakerna kommit, och herrska-
pet i den mindre båten, undrade Lena, hvad
det var för en flicksnärta, som var i följe
med »herrn» ty honom hade de sett förut,
då han hyrde >villan».
Inte kunde den där vara frum, hon hade
ju flätan hängande på ryggen, och klädnin-
gen räckte inte längre än till vristen. Lena
kunde aldrig tänka sig en herrskapsfru annat
än i långa, släpande kjortlar, en hatt med
stora plymer och breda hakband. Den här
hade ju en hatt som var lik, den hon sett
på en ung herre, som kommit seglandes till
ön, endast att hon hade en liten stel penna
i sin och als inga hakband heller.
Men så småningom blef det klart för
Lena och de andra också, att det verkligen
var frun. De förstodo det redan andra da-
gen, då hon kom och med en liten vigltig
min bestälde fisk till middagen och gjorde
ett svagt försök att pruta, antingen hon nu
tyckte det var dyrt eller ej. Men det lät så
husmoderligt och ingaf respekt. Och det
var någonting, som fru Elisabet önskade af
hela sin själ att kunna. På samma gång
ville hon fråga, om Hanna kunde få hjelpa
dem i nästa vecka, då det skulle bli stor-
tvätt. Jo, det kunde hon nog få.
På bykdagarna gick frun ut med kaffe
till dem, där de stodo nere vid sjön och
tvättade, hennes nya jungfru Mina och fi
skarn’s Hanna. Bredvid dem lekte fiskarn’s
lilla flicka, en ful och smutsig liten en. Men
så ömt Hanna lyfte upp henne, då hon föll
omkull, räckte henne en smula af sin soc-
kerbit och lät henne dricka af sitt kaffe.
— Ar det fiskarn’s? frågade Elisabet.
— Ja, det är lilla Amalia, svarade Hanna,
lallande på samma gång åt barnet, som blif-
vit rädd för den främmande och krupit bak-
om Hannas rygg.
Alt detta, som Hanna företog med den
lilla, skedde så kärleksfullt och lugnt alldeles
som en mor.
Då tvätten fin och hvit blifvit upphängd
att torka, kom Mina in för att ställa i ord-
ning till kvällen. Elisabet var i köket.
— Kan frun tänka, att Hanna och Öberg
ha varit fästfolk? sade Lina. Tänk en så
otäck karl att kunna vara galen i en så’n,
tillade hon föraktfullt.
— Nej, hvad säger du? Ha de det?
— Jo då, det var meningen, att de
skulle gifta sig också, må frun tro.
— Nå? Hvarför blef det inte af då?
— Jo för då gick ju det där svinet i
fyllan och fick en unge med Lena och gifte
sig med henne.
— Har Hanna talat om det för dig?
— Ja, då vi voro vid bryggan och klap-
pade, kom Öberg och skulle fara till Kohol-
men. Och när han gett sig af, kastade Hanna
sig öfver tvällbunken och började gråta.
— Nej, gjorde hon?
Ja, jag trodde hon var tokig och frå-
gade, hvad det var åt henne, och då talte
hon om det. Ja, det är då hennes eget fel:
Bli kär i en sådan usling. Men di blir ju
som djur såhär på bondlandet.
Elisabet förstod inte rigtigt, hvad Mina
menade, men hon kände, att hon plötsligt fick
sympati för Hanna. Och då hon några tim-
mar efteråt satt på verandan, och Hanna gick
förbi, ropade hon henne till sig.
— Jag skulle vilja göra upp med Hanna
för tvätten, sade hon lite skamsen öfver sig
sjelf. Ty det var inte precist bara detta
hon ville.
— Inte är det så brådtom frun, sva-
rade Hanna.
— Åhjo, det är väl bäst nu, annars kan-
ske jag glömmer af det.
— Ah, vi träffas välj frun.
— Nå, hur mycket ska Hanna ha nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
