- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
18

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 Fattigmans "kärlek.

gon tog båten och seglade bort. Det var så
varmt och vackert den dagen, och jag hade
varit så glad, fastän han var borta. Jag satte
mig på kvällen på stora sten ned vid båt-
bryggan, frun vet, för Öberg hade arrenderat
här då. Då fick jag se hans båt komma.
När han kommit i land, hälsade han inte
på mig, utan band fast båten och gick in
utan all säga mig ett ord. Och han kunde
vara så lifvad och glad. På måndags mor-
gon borstade jag hans Söndagskläder, och
då föll hans prestbetyg ur fickan. Herre Gud,
hvad jag blef glad. Jag hade varit så rädd
flera månader, för han var så snäsig och sa
nästan aldrig något åt mig. Jag trodde för-
stås, att han tagit ut lysning för oss. Jag
kom inte att tänka på, att jag hade behöft
vara med. Jag gick in och gaf honom prest-
betyget och ville just säga honom, hur glad
jag var, då han tittade argt på mig och sa’:
»Ja, det är ditt eget fel: Du kunde ha varit
mindre efterlåten, du». Jag kunde rakt inte
begripa, hvad han menade, men. då sa” han,
att det lyst för honom och Lena Anderson
på Varfvet. Han hade träffat på henne en-
sam i skogen och han var full, sa’ han. Han
visste inte, hvad han gjort, men så blef Lena
med bärn, som han var far åt, och hennes
gamla föräldrar ba honom att inte lemna
henne i skammen. Ja, och så fick han ju
pengar, och han gjorde det väl mest för flick-
kräkets skull.

Nå, men hvad sa Hanna då? frågade
Elisabet, nästan ångrande, att hon helt kall-
blodigt lockat sig till dessa förtroenden. Hon
mindes, hur hennes bästa väninna lofvat »att
tala om något för henne, om hon heligt lof-
vade att inte yppa det för någon människa
i världen».

Och det var ju rakt ingenting, ett flyk-
tigt tycke, några kyssar på sin höjd. Och
för att få veta detta måste Elisabet sälta sin
själ i pant. Och detta, som Hanna talade
om för henne, Hanna, som hon blott sett
några dagar, var kanske de vigtigaste och
dyrbaraste i hennes lif. Och hon talade om
det så lugnt, utan att begära någon tystnad,
så enkelt och naturligt.

— Ja, hvad skulle jag säga? sa Hanna
efter några ögonblicks tystnad: Just ingen-
ting. Jag bad till Gud, att jag skulle få dö,
innan jag miste mitt förstånd. Och så tänkte
jag bara på en sak och det var, att Lena
fått ett barn med honom. Om jag hade fått

det, då hade det inte skett, att Lena kom-
mit hit.

— Men hur kunde Hanna stanna kvar
och se henne, frågade Elisabet, och tänkte
på, hvilka känslor hon hyst mot en inbillad
rival, innan hon och Paul voro förlofvade.

— Ja, jag tänkte förstås att ge mig af
straxt, då jag ställt i ordning till dom skulle
komma hem. Men så blef Lena dålig och
blef liggande några veckor, och flickan be-
höfde skötas, och så kom jag att stanna öfver
sommaren. . Men när jag då tänkte flytta, bad
Lena, att jag skulle bli kvar, för hon tyckte,
det var så ruskigt att vara ensam om hösten,
då karlarne voro på sjön.

Hon tystnade och satt och såg rakt
framför sig.

Elisabet såg förstulet på henne.

Det var så underligt att tänka, det denna
tarfliga, magra stackare i den lappiga kjolen
och grofva snörkängorna kunde känt samma
innerliga och hängifna kärlek för den otymp-
lige och råe Öberg, som hon för sin Paul.
Var det möjligt? Och om hon, som det
tycktes, ännu älskade Öberg, hur kunde hon
då lefva, och lefva tillsammans med hans
hustru. Och att hon så lungt och ömt kunde
sköta deras barn.

bröstet, hon kände nästan medömkan med
sig själf, och hon såg på Hanna som på nå-
got, hvilket stod öfver henne. Hon kände
en sådan aktning för denna simpla och enkla
kvinna, att hon skämdes-för- att säga; stac-
kars Hanna, då hon såg hur denna torkade
sina ögon med förklädet.

Hon märkte knappast, hur Hanna neg
och sade god natt. Ty det kom plötsligt
öfver henne en häftig längtan att få gå in
till Paul, sätta sig i hans knä, gråta lite och
då han frågade: «hvarför gråter du, liten?»
svara: »för ingenting just».

je

Faderen”

Sörgespil af August Strindberg.
(Opfört i Kjöbenhavn.)

EN

” sed glödende Harme maler Strind-
) berg det ene Billede sortere end
SV det andet af os Kvinder, Man man

| forbavses. over, hvor Forfatteren dog finder

Elisabet fick en tryckande känsla öfver —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free