Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. ; 21
en lifsfiendtlig strid. Den leder i sjelfva
verket till motsatsen af sitt ändamål i all-
.deles samma mån som den förvandlas till
en misstänksamhetens, afvoghetens, ord-
rytteriets eller de elaka uttydningarnas
strid. Den må helst ej förnedra sig till
användande af formalismens finter i att
t. ex. ganska väl förstå innebörden af ett
yttrande, men hänga sig fast vid någon
ofullständighet i framställningssättet och
med stöd deraf förvända hela meningen.
Med sådana medel kan nästan hvarje ytt-
rande bringas i misskredit hos tredje person.
Det naturliga, förnuftiga stridssättet
vid bundsförvandters sammandrabbningar
är det samma, som vi bruka vid samvets-
granna fejder inom egen varelse, när nå-
got, som der kommit i olag, skall hjelpas
till rätta igen. Eller — efter vederbörliga
afdrag för den skilnad egoismens rätt kan
kräfva — striden bör till formen åtmin-
stone närma sig, bör alltid i möjligaste
män sträfva efter att likna god sjelfkritik.
Annu en jemförelse. Hvarje menniska
med en ungdom värd att minnas vet, att
bland de bästa minnen, som träda fram
från denna lifsbestämmande tid, stå intryc-
ken af uppriktiga, hjertliga, ömsesidiga
tillrättavisningar mellan vänner. Detsoci-
ala och offentliga lifvet kan sedan ej förete
något fullt motsvarande. Det som emel-
lerlid der närmast svarar mot dessa ener-
giska rörelser under vår intrycksfullaste
ålder, är just, hvad i föregående uppsatser
varit hulvudföremål för vårt öfvervä-
gande i meningsbrytningar mellan dem,
hvilka i grunden arbeta för ett och sam-
ma mål.
Sådana strider kunna ej, hur häftiga
de än må vara, förnuftigtvis bafva annan
uppgift än att skingra missuppfattningar,
och dermed göra utsigten öfver det gemen-
samma i sträfvandet allt mera öppen, fri
och klar.
Den kulturkamp, till hvilken våra nor-
diske diktare bidragit genom en här af
idéer och om hvilken allt jemt frågan vän-
der sig, är — som vi nog alla märkt —
en kamp för utbredandet af den art lifs-
åskådning, som mer tror på ännu ska-
pande lif än på hvad lit förr skapat eller,
noggrannare uttryckt, som, just derför att
den tror på forna, lifskraftiga tider, är
viss om, att nydanande verksamhet måste
allt jemt företes äfven nu, för alt vi skola
vara sannskyldiga barn af våra fäder.
D. v. s. kunna en gång lemna våra barn
i arf — ej blott våra verk, den förgäng-
liga delen af arfvet, utan sjelfva verksam-
hetsförmågan, som är det i vårt väsende
oförgängliga.
Denna uppfattning: att det icke är
formerna, som äro lifgifvande, utan lifvet
som är formgifvande, — denna således i
hvarje hänseende anti-formalistiska upp-
fattning af lifvet har genom nutidens dik-
tare kommit oss att väsentligen modifiera
våra gamla begrepp: nation, stat, kyrka,
skola, hem, vetenskap, konst, förvärfsar-
bete, umgängeslif, Kort sagdt, samhället
ter sig för oss mycket olika mot förr.
Det har blifvit en aldrig något ögonblick
oföränderlig, en växande, varmblodig, lef-
vande organism,
Således, när — som vi ju emellanåt
höra — någon bland de hetaste ifrarne
för förändringar ropar: »Samhället är fien-
den! Den som vill hänga qvar med sina
känslor af vördnad vid denna humbug,
han är en ljum vän till det rätta, en
lycksökare, en öfverlöpare, en tvetydig
person 0. s. Vv,» så är verkligen detta
rop, mildast sagdt, »en genialisk dumhet»,
Frånvaro af samhälle skulle göra geniet
och idioten identiska. Samhälle är den
enda slags tillvarelseform, i hvilken fram-
komma memriskor.
Något som dock icke hindrar, att ro-
paren kan innerst ärligen glöda för det
rätta, (hvilket är en samhällelig ingifvelse)
och att det vore en usel handling att
utan mensklig medkänsla öfverlemna ho-
nom åt dessa hans konvulsiviska hugskott
samt — i stället för att söka skaffa ho-
nom något skydd — sälja hans heder och
ära åt formalismens slafvar, låta dem med
sina mekaniska, summariska åtgärder, sill
skenheliga nit att tyda allt till det värsta
småningom verkligen göra honom omöjlig
för samhället.
Men när — som vi också alltför ofta
höra — någon påstår vissa föråldrade
likformigheter i samhällsvanorna vara
sjelfva samhället och förslagen till valfri
het mellan flera olika former af ordning
vara »uppror mot allt heligt>, kränknin-
gar af »sjelfva den för nationen samman-
hållande känslan af enhet», hån och tro-
löshet mot »allt, för hvilket våra fäder
stridit, arbetat och lidit», svek mot »de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
