Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 »Kvinden skabt i Guds Billedes.
messigt sätt, att man har svårt att tänka, att
det verkligen är deras verkliga mening de
komma fram med; man tvingas nästan till
att tro,, att det är elak vilja med i spelet;
det vill säga, de förstocka sig, som det
heter, för att slippa medgifva det berätti-
gade, det oändligt berättigade, i detta arbete,
att frigöra kvinnorna från fördomarnes tryck.
Denna sak har manliga motståndare och
kvinliga motståndare. Jag vet icke hvilka af
dem äro de värsta. De manlige motståndar-
ne äro mera tiockhudade, men de kvinliga
motständarne äro öfver all beskrifning hård-
nackade och alldeles oemottagliga för förnuft.
Dock äro dessa strötankar jag nu vill komma
med bufvudsakligast riktade mot de manlige
motståndarne af den orsaken, att jag tycker
det är och alltid har varit hackadt för myc-
ket på kvinnorna och alltför litet på män-
nen. Jag låter derföre de kvinliga motstån-
darne segla sin egen sjö Jag vill endast
taga i betraktande, att man icke kan vänta
mycket af kvinnorna, alldenstund de lefva i
så tryckta och inskränkta förhållanden och
ha blifvit så vettskrämda af allt för mycken
excersis från alla håll, både från verldslig
och andlig sida. Med maktinnehafvare be-
höfver man deremot icke ha medlidande.»
»Hvilken skilnad mellan forntidens filoso-
fer och nutidens! Den store, vörnadsvärde
Sokrates utvalde åt sig den häftiga och oro-
liga Xantippa till hustru, för att dagligen
kunna öfva sig i saktmod och sjelföfvervin-
nelse.
Nutidens filosofer äro icke belåtna med
sin samtids kvinnor, hvilka dock i ärhundra-
den ha varit afrättade till att låtsa som om
de icke hade något hufvud och någon hjerna,
och att låtsa som om de icke hade kotor
och muskler, —- härmed är det ännu icke
mjukt nog, — deras smak tillfredsställes en-
dast af väsen, hvilka verkligen äro utan huf-
vud, utan hjerna och utan benbyggnad.
Föreställningen om ett dylikt blötdjur
— jag menar — om en sådan »kvinlig»
kvinna, tycks vara nödvänlig för deras sjelf
behagliga välbefinnande.»
»Den manliga sjelfgodheten och sjelfkär-
leken hår länge nog behandlats som en sjuk
kyckling; den har legat i en ask med bom-
ull och har gödts med smör och peppar. Det
är på tiden att den härdas litet. Hvad skulle
man säga om en person, som hade den egen-
heten, att han icke kunde tåla höra, att hans
granne egde lika så mycket som han! Som
tyckte att han mistat egendom och rättighe-
ter, när han icke kunde anse sin nästa som
en stympare?»
»Kvinnorna gå sin väg fram i lifvet, lika-
som hästarne på landsvägen, med skygglap-
par på båda sidor om ögonen, så att de icke
skola se något af det som omgifver dem.
Det tillåtes dem icke att se, hvarken det som
reser sig i höjden eller det som sjunker ned i
djupet. De skola alltid blott hafva ett allde-
les horisontalt och helt inskränkt perspektiv
framför sig, och denna inskränkta syrkrets
skall ovilkorligen utfyllas af en enda mans:
figur.
De kvinnor, hvilka önska en vidare syn-
krets, och hvilka derföre, till männens stora
förargelse, böja skygglapparne litet tillsides,
för att ändå se litet mera af verlden. och
för att betrakta andra och flera föremål än
det enda ovilkorliga, — dessa kvinnor kalla
männen till straff; skräck och varnagel —
»blåstrumpor!»
»Man förevitar mig att jag far fram för
våldsamt. Men enligt min åsigt är det med
kvinnofrägan som med att plocka brännäss-
lor; tar man lätt på bladen, bränner man
sig, klämmer man hårdt till deremot, bränner
man sig icke. 3
Det är genomgående att männen, ätmin-
stone teologerna, så snart de taga kvinnan i
ögonsigte, eller tala om sig i förhållande till
dem, förvexla sig så smått med Gud, Herran,
Skaparen, medan de uppfatta kvinnan som
något, jag — vet icke hvad, djur, ting, eller
förvexla henne nära nog med — ormen, djef-
vulen.
Jag vill anföra några exempel på den
teologiska tankegångens förvirring i detta aft
scende.
Otto von Gerlach säger:!) » Mannen
skapas. först, sedan skapas kvinnan till hans
medhjelp, jemsides med honom, såsom intyg
på att icke man och kvinna först tillsammans
bilda en hel, fullständig menniska, utan att
mannens bestämmelse ursprungligen är att
vara sjelfständig, och att kyinnans bestäm-
melse är att vara till för mannen»
!’) Erklärung der hoiligen ’Schrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
