Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Nio och sju signaturer,
hvarje särskild bland dessa tolkare får det
gemensamma andliga innehållet sin särskilda
nyans; alla dessa tankar och känslor, som
äro karaktäristiska för hvarje tidsafdelning
och utgöra det gemensamma råämnet för de
samtida skaldernas produktion, förarbetas på
ett alldeles särskildt sätt hos en hvar af
dem. Ju skarpare utpräglade individualite-
terna äro, dess mera skönjbara och påtagliga
blifva de skiftningar, som de gifva åt tids-
innehållet, hvilket äfven, i sin ordning och
på samma sätt, häfver sig fram i drag och
konturer, i samma mån som det sticker af
mot det föregående tidsskedets bakgrund och
i det efterföljande tidsskedets soHjus.
Då man läst igenom »Signaturernas»
tvenne kalendrar, är det första allmänna in-
trycket en känsla af något matt, urblekt, ut-
spädt. Det hela är liksom ett töcknigt kaos
utan begränsning och utan någon distinkt
bild. Det, som rör sig derinne, är gestalter
utan form, skuggor utan kropp. Denna tid
måste ha varit en ålderdomsbräcklig gubbe;
det blod, som flyter trögt och tjockt i dess
ådror, är icke ynglingens. Dessa anleten,
hvilkas drag vi söka frammana för 088, äro
suddiga som en dålig kopia och triviala som
en godtköpsplansch. Allt hvad man längtar
efter i en tids diktning: nytt innehåll i ny
form, spår af naturens väldiga framåt, klangen
af mensklighetens utvecklingslust, personlig-
heten i diktningen, — allt detta saknar man,
Med ett stort undantag.
Redan i »Nio Signaturers» kalender finnas
dikter af Carl Snoilsky, i hvilka toner äro
anslagna och ämnen behandlade, som bjert
afsticka mot häftets öfriga slentrianmessiga
form och jolmiga innehåll. Visserligen röjer
en sådan dikt som »På Polens graf», att
skalden ännu befinner sig i utvecklingsåren:
den är endast indignation, till och med en i
sitt uttryck temligen naiv indignation. Men
det är dock ett varmt och manligt sinne i
denna ljungande protest mot en upprörande
våldshandling, föröfvad mot ett helt folk, och
redan detta verkar så godt som ett vårregn
i det myckna kvalmet. Dessutom rymmer
samlingen poem af Snoilsky, i hvilka det
friskt personliga slår mot oss med doften af
en daggig sommarmorgon, om också ännu
höljdt i dennas luftiga dimmor: den stäm-
ningsmättade »Sommarregn», »Magdalena» och
»På Polens dag».
I >»Sju Signaturers»> kalender ha denna
diktnings knoppar slagit ut i blommor: »Inled-
ningssång», »Palatset Mocenigo», »Neros gyl-
lene hus», »Jultankar i Rom» och flera andra
af dessa rytmiska och målande versar, som
vi alla minnas och som ännu förmå väcka gen-
klang hos yngre slägten, derför att det är
"en ny tids lif och en sjelfständig personlighet,
som är lefvande i dem. Dessa dikter beteckna
kulmen af Snoilskys produktion; han har
sedermera icke skrifvit någonting bättre, näppe-
ligen ens någonting så godt. Den »demo-
kratiska klangen» i hans senaste diktsamlin-
gar ljuder allt för matt i en tid, som lemnat
de allmänna uppmaningarna och de abstrakta
påpekningarna för att gripa tag i de faktiska
enskildheterna och som redan skiftat den
stora allmänningen ut i stycken, af hvilka
enhvar odlar sitt; och då han stundom anslår
strängarne i sitt individuella själslif, spelar
han en melodi, som icke ofta sätter nutids-
ungdomens innersta i dallving, emedan den
framsprungit uv ett helt annat känslolif än
dess,
Mellan »Sven Tröst» och de öfriga »Sig-
naturerna» ligger ett stort afstånd. Det är
på samma sätt som då man på konstutställ-
ningen kommer från mästarens duk till hrr
X:s och Y:s ömkliga dilettantnips.
Prosabidragen särskildt tåla icke vid
någon närmare skärskådning. Stälda mellan
Almquists och Orvar Odds prosa å ena sidan
samt August Strindbergs å den andra, taga
de sig ut ungefär som ett vanligt kruk-
makarekärl mellan tvenne konstnärligt utar-
betade vaser.
N. P. Odman försöker sig i den humo-
ristiska genren med en uppsats: »Min första
Condition. Några penndrag ur verkligheten»,
hvilken möjligen kan roa skolgossar och bod-
mamseller, men som i sin uppkonstruerade och
fadda komik är allt annat än rolig. Man
återfinner allt för litet af det verkliga lifvets
humor i dessa en skolpojkes missöden såsom
informator.
Pichorn meddelar tvenne artiklar: »Två
blad ur en gammal mans dagbok» samt »Blott
en solstråle, Saga». Den första utgöres af
anteckningar af en person, som vid två sär-
skilda tillfällen åsett Kotzebues skådespel,
»Die Kreuzfahrer», första gången på en Ber-
linerteater på 1800-talet, andra gången på
en Stockholmsscen ett halfsekel senare. Det
olika mottagande från publikens sida, som
pjesen rönte, och det skiljaktiga intryck, som
densamma utöfvade på dagboksantecknaren,
användes i syftemål att ådagalägga, hurusom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
