Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Nio och sju signaturer,
fakta grundad sentens. Dessa författare stå
i rent historisk sanning ungefär lika mycket
under Walter Scott, som denne under »Marie
Grubbes» diktare och författaren till »Salambö>.
Pontus Wikners »Philosophens morgon-
drömmar» är en spekulativt-filosofisk afhand-
ling i en löst påhängd historisk kostym.
Det är icke individuelt utpenslade figurer, som
här framställas, utan allmänna typer, abstrakta
personifikationer af egenskaper, döda manne-
quiner, viljelösa pjeser på ett schackbräde,
hvilka förf. flyttar efter en förut lagd plan.
Det är icke något individuelt själslifj som
utvecklar sig fritt i lifvets egen fyllighet,
utan ett allmänt torrt schema, som förf. låter
berättelsens hjeltar ifylla med sin utveckling.
Ingen psykologi och ingen historia; endast
en stel och metodisk framställning af de
dogmatiskt tillsnörda och schematiskt samman-
fogade hufvudstadier, hvilka författarens egen
lifsåskådning genomgått. Men man varsnar
i denna lilla uppsats — liksom i signaturen
W—rs andra bidrag, poemet»Kyrkan i skogens
— den ärlige sanningssökaren, och man
skönjer redan här de dunkla konturerna af
Pontus Wikners klara och skarpa ande samt
sköna och rena prosastil.
Centervalls >Pythias» och Gödeckes »En
bilderstrid» ansluta sig, såsom »historiska no-
veller»,, mycket nära till Wikners uppsats.
De äro icke objektiva tidsmålningar, utan
subjektiva resonnemang. Änmet i »Pythias»
är ett dubbelt: dels det gamla temat om tro
och kärlek, behandladt utan en tillstymmelse
till psykologisk nyansering i de uppkommande
konflikterna, dels det omtuggade kapitlet om
striden mellan den tynande antiken och den
af sekter vanstälda men innerst lifskraftiga
kristendomen, denna väldiga historiska tra-
gedi, hvilken emellertid författaren icke lyckats
afvinna några nya sidor, utan tvärtom gjort
så platt och liten som ett hvardagsmissöde.
I »En bilderstrid» är en otrolig naivitet det
genomgående grunddraget; man stundom kän-
ner sig rent af generad under läsningen. Af
synnerligt intresse är det sista kapitlet, som
har till öfverskrift »Försoning», och som er-
bjuder ett säkerligen alldeles enastående ty-
piskt prof på det så mycket omordade »för-
sonande draget» i dikten. Allting slutar så
förunderligt väl och harmoniskt, att man
nästan förundrar sig öfver, atticke den blinde
presten blir seende igen, innan berättelsen är
till ända, samt rent af känner sig en smula
besviken, när så icke sker.
Det värdefullaste i »Signaturernas»> ka-
lendrar faller inom den rena lytikens område.
Näst Snoilsky är säkerligen Daniel Klockhoff
den gedignaste konstnärliga kraften, och
Klockhoff är uteslutande lyriker. Då han ger
sig in på berättelsens område, såsom i den
förut omnämnda idyllen »Sommarstycke» och
i dikteykeln »Små figurer» — hvilken verkar
parodiskt genom kontrasten mellan det mo-
derna ämnet och en form som starkt påmin-
ner om Runebergs öfversättningar af serbiska
folkvisor —, är det blött och bart den lyri-
ska finheten, som emellanåt kommer oss: att
glömma den episka klumpigheten. Visserligen
finnes i Klockhoffs lyrik åtskilligt mekaniskt
hopkonstrueradt, sliskigt sött och slentrian-
messigt matt; men hans bästa alster visa, att
denne man satt inne med stora och rika
krafter, hvilka endast kräfde tiden och gun-
stiga förhållanden för att slå ut i en skär
diktning. Det är en personlighets anletsdrag,
som Tramskymta, en menniska, som kände
djupt och fint, och som kunde forma sina
känslor i en diktningens drägt efter eget
snitt. Klockhoffs konst är stämningsinnerlig-
heten i hvardagsdrägt. Skalden analyserar
icke upp den särskilda känslan, men dikten
återger den i oupplöst form, i en stämning,
lika underligt gåtfullt sammansatt som lifvets
egen.
Centervall är synnerligen ojemn i sin
produktion. Hans versar kunna ega både
färgglöd och rytmiskt välljud såsom i den
måleriska interiören »Skymningsfantasi». Un-
derstundom är dehna ojemnhet märkbar i en
och samma dikt; det fina och originella
glimmar fram midt i den mest malplacerade
gudsnådlighet eller den faddaste schablon,
såsom i »Söndagsfrid> och »Qvällsdager» samt
i »Idyllion», hvaraf de tvenne första afdel-
ningarna äro all verldens prosa på meter och
rim, N:o 1 har intet annat innehåll än en
mångfaldigt varierad försäkran om, att han
aldrig skall glömma henne, och n:o 2 skild-
rar en tarflig kurtis: hans fadda fraser och
hennes tillgjorda, äckliga blyghet.
Fjalar är typisk för sin tid framför allt
deri, att han förstår använda fraserna på så-
dant sätt, att en mindre uppmärksam läsare
lätt blir duperad af hans versar. Går man
till botten, skall man dock med lätthet finna,
att hans diktning i allmänhet är ett dekla-
matoriskt virrvarr utan helgjuten stämning
eller distinkt äåskådlighet. Hans dikter äro
icke något helt, vare sig som själsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
