Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Referat ur lifvet.
unga paret, hvarvid det ätes och drickes väl-
deliga, samt köper en villa i grannskapet.
De trenne personerna-egenskaperna sitta på
en veranda, medan de tvenne barnen leka
i trädgården. Som lyckligtvis Alberts och
Bettys barn är en gosse och Berthas en
flicka, kan man med temlig säkerhet antaga,
att de framdeles komma att tillsammans ingå
i: det heliga äkta ståndet, hvilket äfven
passar synnerligen väl i stycke med den väl-
signade konstnärliga försoningen.
»En gammal historiay i de Sjus kalen-
der är ett slags tendensdiktning utan verklig-
hetens dager eller lifvets egen nyansering:
Det ftidsskede, som »Signaturernas» ka-
lendrar 1 literärt hänseende representera, är
såsom påvisadt matt och utan lifskraft. Det
har samma sjukliga färg som sädesstrået på
vattensjuk jord; det visar samma förkrympta
skapnad som ett skott mellan tvenne rotstarka
och lummiga träd, hvilket i brist på sol eller
regn stannat i växten; det eger en unken,
osund atmosfär, hvari lifvets helsa tynar.
Det var en reaktionens tid, hvarur epi-
gonerna framväxte som svampar.
I vår sköna tteraturs historia är dessa
mäns betydelse ringa. Somlige af dem, sä-
som Klockhoff, dogo vid unga år, innan möj-
ligheterna hunnit utveckla sig; andra, såsonr
Wikner, lemnade poesien för att egna sig åt
vetenskapen: åter andra, såsom Wirsén, ha
tidigt snört anden i reaktionära dogmer och
blifvit framåtskridandets dödsfiender. En enda;
den störste af dem alla, Carl Snoilsky, har
sökt inympa på sin diktning en telning af
det nya frihetsträdet, men hittills har han
icke förmått annat än försäkra sig vara de-
mokrat, uttrycka sin längtan efter att bli en
folklig diktare och uppmana 0ss andre att
trycka arbetarens valkiga hand, innan det
blir för sent. Men det är icke detta, som
behöfver sägas, ty sådant veta och känna vi
alla förut, Den sociala diktning, som vår
tid och framtiden skall kunna älska, måste
vara en sådan, som ger uppslag till positiva
och radikala samhälleliga omgestaltningar.
Den liberalism, som, klädd i frasernas grann-
låtstrasor, på gator och torg skroderar om
humanitära reformer, men förstummas, så
snart ett finger lyftes till handling; den fri-
sinthet, som entusiasmeras öfver nydanin-
garna i hottentottsamhällena, men ängsligt
drager sig undan, då någon tager i tu med
samma saker här hemma; den doktrimära
ande, som förhårdnar sinnena, förslappar deras
känslighet, gör dem öemottagliga för allt, som
icke är traditionelt i tanke och form, och som
gör den innerligt förstående sympatien för
allt menskligt så erbarmligt trång och snäf;
allt detta, som beherskar vår svenska press,
är ett arf från »Signaturernas» tid, de tomma
flosklernas och den handlingsskygnra viljelös-
hetens dagar, då ungdomen vid punsebhglasen
ordade så mycket om begreppen, att den
glömde realiteterna.
Referat ur lifvet.
Af
Ossian Limborg,
|
fan hade alltid önskat sig en öm, käns-
OM lig hustru, men hade hittills ej lyc-
Ao kats träffa någon kvinna, som kunde
uppfylla hans fordringar. Han hade erhållit
befordran, hade blifvit kassör och var nu
näst chefen den främste på kontoret, Löne-
vilkoren hade blifvit högre, och han kunde
när som helst sätta eget boj en kär och al
hönom länge närd önskan.
Och så träffade han en dag henne, som
han länge sökt, henne, som han trodde sig
kunna älska högre än någon annan, den enda,
som skulle kunna göra honom lycklig. Hon
var ung, vacker, öm och känslig, just sådan
han hade tänkt sig en sann kvinna. De
lärde känna hyarandra närmare och vexlade
ringar.
Förlofningstiden försvann likt en dröm,
och så kom bröllopet, ätföljdt af smekmånaden,
hvilken aldrig tycktes vilja taga slut. Den
skulle kansko äfven ha kunnat räcka oals
brutet hela lifvet igenom, om allt fått gå sin
gilla gång. Det trodde åtminstone både han
och hon.
En söndagseltermiddag — det var på
höstsidan och de hade varit gifta ett halfår
— bar han gungstolen bort till brasan, satte
sig i den och drog henne ned på sitt knä.
— Skola vi gå på någon teater i afton,
min älskling? — sporde han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
