Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 5)
Der blickar åter fram en af seklets yng-
ste söner med skarp blick, öfverlägsen upp-
fattning, vida vyer och raffinerad sensibilitet.
Han föraktar filistersjälarne, som gå helt upp
i sitt: »hvad skola vi äta och dricka»? han
inser att lifvet för honom borde vara något
helt annat, ett brusande, böljande lif att äl-
ska och älskas, att dricka lifvets skummande
bägare i botten, — men han kan ej. Kän-
slorna gå hos honom genom hjernan till hjer-
tat, derför är han tförtorkad; hans reflekterade
skeptiska syn på lifvet tillåter honom aldrig
fullt ge sig hän; hans fina, ömskinnade sen-
sibilitet låter honom vämjas vid den brutala
lustan, låter minsta spruckna klang i en be-
fryndad kvinnas kärlek och förståelse rifva
itu hela stämningen, som binder dem tillsam-
mans. Och så njuter han könet på sitt vis,
karakteristiskt nog för en slik öfverreflekterad
natur; Det är ingen omedelbar kärleks dådlust
och segerjubel i denna njutning, det är intet
kraf på eller liksom uppoffring för den älskades
egande i ett fullt samlif, det är knappt något
begär. Ur en blick, en gest, en min, ett ord
eller rättare ur den sensitiva stämning han
af dem erfar söker han analysera ut indi-
videns väsensegendomlighet, den egendomliga
nyansen. i deras intellektuela och sensibili-
tetslif — och på så sätt njuter han naturel-
lets flygtiga bouquet!
I en af studierna kommer ännu ett för
den kultursjuke karakteristiskt symptom fram.
Det är »denna andlösa rädsla, denna själens
beklämning, denna väsendets fistelsvida, hvil-
ken gör ondt, som då köttfibrerna iett färskt
sår skälfva kring det hvassa instrumentet —
denna allmänna lifsångest>. Den reflexions-
sjukes namnlösa ångest vid medvetandet af
att han är dödssjuk!
— — Sådana äro några af symptomen
i den århundradets sjukdom, som är så fruk-
tansvärdt allmän, några symptom, gripna här
och hvar ur sjukjournalen, tidens diktning.
Och botemedlet? — — Jag måste, som
Schrätter i »Krankheit des jabrhunderts säga:
Oddev Gptlow.
:
Drifted.
Af Eva Wigström.
wörlåt, fröken! Jag skulle bara be frö-
= ken komma in till Karin, hon lefyer
AST på vårt rum, som om hon rakt tänkte
ta lifvet af sig»,
»Sköterskan Karin?»
»Ja, kära fröken».
Föreståndarinnan för barnhemmet reste
sig hastigt från sitt skrifbord. »Gå till dina
sysslor, Elin, jag skall se till Karin. Och,
hör du, intet prat om henne med de andra!»
«Kommer aldrig ifråga, kära fröken».
Ett drag af humor lekte ett ögonblick
på fröken Sunddals läppar, men efterträddes
af en bekymrad min, Karin var barnhemmets
bästa sköterska.
»Hur är det, snälla Karin? Är du sjuk?>
Sköterskan. hade: slängt sig framstupa på
sin säng och borrat hufvudet nedi kuddarna;
ett våldsamt utbrott af snyftningar och half-
kväfda skri följde på den unga föreståndarin-
nans deltagande fråga.
Hon böjde sig ned till henne.
Hilda död?»
»Ne-oj!> kom det med ett af så bitter
smärta vibrerande skrik, att föreståndarin-
nan med bestörtning tog ett par steg bak-
länges, men sansade sig dock genast.
Det smärtfulla ropet hade för henneröjt,
att saken rörde den unga sköterskan, som för
sjuklighets skull nödgats lemna sin plats för
tre. månader sedan. Karins helw hjerta tyck-
tes hänga vid denna unga kamrat, som hon
känt under tre eller fyra år.
En plötslig rodnad drog sig öfver före-
ståndarinnans fina ansigte, ett smärtsamt ljus
hade uppgått för henne, ögonbrynen rynka-
des lätt, men det hjelpte ej, tårar välde fram
vid ögonfransen.
Den gråtande och snyftande sköterskan
tycktes förnimma detta. Med en viljeansträng-
ning, som skakade; hela hennes starkt bygda
kropp, fick hon så mycket välde öfver sin
röst, att hon tydligt sade: »Jag anade det
aldrig, jag var som en blind, och i natt föd-
des barnet.»
Hon tryckte ansigtet hårdare mot kudden
för att kväfva ett nytt våldsamt utbrott af
snyftningar.
»Homn föreföll mig så hederlig, der var
något så ärbart i hela hennes sätt», sade fö-
reståndarinnan efter en stunds begrundande
tystnad.
Ȁr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
