Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Drifved.
Orden tycktes haft en egen förmåga att
återgifva Karin fattningen. Hon reste sig
upp och der låg något stridsfärdigt i hennes
hållning.
»Fröken får ej tänka ondt om Hilda!
Det skulle: just. vara en sådan som han för
att bringa henne i olycka!»
»Kan det bli giftermål af?»
»Med honom!» Tonen skar som en
knifsegg mot jern. »Nej, aldrig i tiden!»
>»Hvem är han?»
»Hvem! Kära fröken, han är derute.
Han vill tala med mig, Jag tror jag dräper
honom, om jag får rå mig sjelf!»
Karin knöt sina starka händer och hen-
nes blick blef nästan vild, men så hejdade
bon sig. »Goda fröken förlåt, men det är
så rysligt! Ack, kära, goda fröken, gå inte,
för nu hör jag honom komma i gången!»
- Karin strök hastigt med flata sidan af
händerna bort tårarne, slätade håret med de våta
fingrarne och satte halskragen rätt. Men hon
skälfde i knäna, och läpparne ryckte och dar-
rade:
Hon var en stor, stark kvinna, öfver fyr-
tiotalet, men med ett friskt, vackert ansigte
och en midja, som tycktes vara nästan för
smal till de breda skuldrorna och den yppiga
barmen. I hennes drägt och sätt att upp-
fästa håret röjdes en sträfvan efter att synas
yngre än hon var.
För första gången framträdde detta klart
för fröken Sunddals tanke; och det var med
spändt intresse, hon såg på den karl, som
med en ledig, men obehagligt ödmjuk hels-
ning ville draga sig tillbaka ur rummet. Han
såg blott föreståndarinnan; Karin hade tryckt
sig in i kakelungsvrån.
»Stig in! Ni söker Karin Petterson,
hon är här.>
Varsamt klef han fram öfver tröskeln
och häftade för en sekund en hjelpsökande
blick på föreståndarinnan, men så fäldes ögon-
locken tungt öfver de stora, granna ögonen.
Det var en karl på ungefär tjugosex
år, begåfvad med detta slags skönhet, som
fått benämning pigtjusning. Om ej hela håll-
ningen uttryckt fruktan och ångest, skulle
man väntat att få se de röda, mjuka läpparne
skiljas till ett godmodigt skämt, en bön om
en kyss eller för att tralla en lustig visa.
»Ja, här är jag, du Albin, och jag vet
ditt ärende». Karin flämtade efter andan.
»Och i frökens närvaro skall du höra mitt
beslut: Om du underststår dig att bara en
endaste minut sätta din fot i det hem, som
jag skaffat Hilda, så kommer både hon och
— och barnet på gatan, så mycket du vet, du».
Hon närmade sig honom hotande, utom
sig, och skulle ha slagit honom i amsigtet,
om ej föreståndarinnan ryckt henne tillbaka.
Karlen stod med hängande armar och böjdt
hufvud, man skulle trott, att han ej märkt
den skymf, som hotat honom, om ej en plöts-
lig blekhet gjort hans fylliga kinder knottri-
ga, som skinnet på en plockad gås.
Fröken Sunddal tyckte, att den välfödde
karlen hade någon likhet med en sådan fågel,
der han stod lätt vaggande och trampande
på mattbiten vid dörren.
»Låt honom då få tala ett ord, Karin!
Du kan då ej så der skrifva lag för Hilda.
Ni ville ju tala med Karin om henne?» vän-
de sig fröken Sunddal till kärlen,
»Pala! Han skulle få stå här och för-
derfya oss alla med sin falska tunga och sina
gudsbarnsögonl Nej då! Du vet hur du har
det, och så länge jag kan röra arm och hand,
skall du inte komma när Hilda. Gör du
ett försök dertill, så vet du, hvad jag sagt
dig och henne! Och så, marsch ut, dagdrifvare!
Efter en skygg, hjelpsökande blick på fröken
Sunddal, som hastigt vände bort ansigtet, drog
karlen sig baklänges ut och gick med tysta
steg, nästan på tåspetsarne, genom korridoren.
»Hvad är han, Karim?»
En misstrogen blick sköt fram ur Karins
vildt glänsande ögon.
>»Han har varit betjent, handlande, har
lefvat på — på andras styfrar. Jo, jag känner
krutet».
Vreden, eller kanske var det en bitter
sorg, ville åter ta magt öfver henne, men hon
betvang sig, sväljde hastigt några gånger,
fuktade läpparne med tungspetsen och blef
så herre öfver sin röst.
»Får jag be fröken vara så innerligt god
att af min lön utbetala tio kronor i månaden
till Hildas värdinna så länge, till stackaren
sjelf kan förtjena något!»
»Men du sjelf då! Du får ju då nästan
ingenting; du har ju förut en månatlig utgift
för en fattig. Skall den dragas in?»
»Nej, nej! Jag har ju full kost här och
kläder så det räcker för ett år. Men de tio
räcka ej för Filda, det är det alldra värsta!»
Karin yred sina stora, starka händer, så kno-
garne hvitnade.
»Jag skall sörja för, att det räcker.
lön är större än din,
Min
Var nu bara lugn!>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
