Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
105
och stanna nedanför en gnisslande väder-
flöjel. Och minsan, sjöng icke tingesten på
sin rostiga käpp ett helt poem! »Kom hit,
skall du se» — sade hexmästaren en annan
dag åt humorn, då de gingo förbi en kyrko-
gård. . Humorn kom och tittade, och se alla
grafvårdarne skrattade. — Under denna lyck-
liga tid förnyade paret sitt besök i norden,
der H. C. Amndersén blef deras intimaste vän.
Afven med honom gjorde man utflygter till
pittoreska trakter inom och utom staden, ja
hela jorden rundt för resten och långt in i
drömmarnes land. Men skalden dör och sån-
gen lefver. Dickens och Andersén gingo all
verldens väg med sina samtida själafränder.
Strax efter följde paret den stora emi-
grantströmmen öfver Atlanten, begagnade sig
af Pacifice-hanan och kom till Bret Hartes
guldgräfvareläger. Deras vän Charles Dickens,
som ju så gerna ville försona sin förhastade,
hårda dom öfver Amerika, hade innan sin
död profetiskt uttalat sig om den uppgående
stjernan vid vestra skyn, Bret Harte. Sång-
gudinnan och humorn svekos ej heller. »Al-
drig har jag känt mig mera lifskraftig och
ungdomsfrisk än här», sade humorn. Och
sänggudinnan å sin sida gjorde lika rika fynd
al poesi hos de tvifvelaktiga figurerna i Kali-
fornien, som dessa af guldsand. Man började
känna sig litet kuslig i det gamla Europa.
Hade nu de der urskogarne och oöfverskåd-
liga slätterna tagit i arf poesien också, lik-
som så mycket annat af det bästa, som ut-
förts från den tvinande moderjorden, ackli-
maltiserats och härligt utvecklats i den kraf-
tiga jordmånen der borta? Skulle poesien
och humorn äfven emigrera? Då ljöd en
dag en serenad nedanför sånggudinnans fön-
ster — en mild hemlandston, en visa från
Thäringen. En lustig gammal herre i rutiga
byxor och med ett anlete liknande en meck-
lenburgerost stod der och knäpte på lutan.
Hans seger var fullständig, ty strax efter
sågs Onkel Bresig (det var nemligen han och
ingen annan) draga genom Europa, körande
sin landtliga triumfchar för sånggudinnan och
humorn, öch i deras spår rann vårgrönskan
upp ok lockade foglarne att kvittra i kapp
med de resandes platt-tyska. Det fanns ändå
en ungdomskälla på bottnen af det gamla
Europa, bland »det sura stoffet och detvatt-
niga stoffet»; den klassiske Broesig slog sig
i ro med sina gäster för att lefva lifvet på
landet». Jaha, der satt man nu i Thiringen,
nära det gamla sångarnästet Wartburg! Men
Bresig blef gammal och fick mer smak för
att sitta i kakelugnsvrån med sin toddy, än
hans gäster trifdes med. De voro vana att
röra på sig och beslöto att följa den stora
turistströmmen = till Norge, som nu blifvit
modernt. Sagdt och gjordt; de foro!
— Åh, hvad luften här är härlig, sade
sånggudinnan. Och hvad utsigterna äro fria
och storartade !
— Ja-a-mja, sade humorn, men nog
kunde klimatet vara litet blidare och naturen
mindre karg, och utsigterna litet gladare.
— Du är då aldrig nöjd heller, sade
frun: Du hade ju så roligt i går åt fiskar-
folket.
— Ja, bevars, ja:a; men man kan tröttna
på striler och fantegutter och bondrolighet
också.
Fmellertid följde humorn oförtrutet den
sväfvande sånggudinnan i spåren, om han
också pustade i backarne. En dag kallade
han henne en »sommerfugl», och hon log
och sjöng:
»Er jeg en sommerfugl, liden och sker,
Så lad mig af lyngtoppen drikke.
Og er du en gut, som lyster en leg,
Så jag mig, men fang mig ikke.»
I det samma stod en man med dyster
min framför dem.
— Jag är Brand, sade han;
— Uppåt? sporde sånggudinnan och
blef genast uppmärksam. Hvarför uppåt?
— Jo, för att dyrka Gud i iskyrkan,
— Härligt sade hon, och uppåt bar det,
— Nej, stanna, jag kväfs, jag orkar inte
längre med, stammade humorn andfådd.
— Så stanna, svage! sade de andra,
och så sträfvade man vidare.
När man ett stycke längre upp mötte
en blekfet prest, som kallade sig ett »him-
melens. hvetekorn», drog humorn sitt sista
leende, och derefter satte han sig på en
sten vid vägen, men säånggudinnan och Brand
försvunno ur hans åsyn. En stund derefter
hördes ett brak, som om jorden remnat, och
i nästa ögonblick kom sånggudinnan ned-
störtande, blek och förskrämd.
— Hvad var det — hvar
sade humorn.
— Jo, han begrafdes visst under sin is-
kyrkas ruiner,
— Men du, hur är det med dig?
— Jo, vet du, jag tror att jag fått nog
af »mannaviljans qvantum satis».
— Ser du detl
Uppål !
är Brand?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
