Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Humorn och nutiden.
— Och vet du, jag tror vi resa ned
och hvila ut i Köpenhamn, och se’n resa vi
väl öfver till kontinenten; der går det ändå
bäst att sjunga.
— Åh, gudomliga! — Och så reste de.
När de kom till Köpenhamn, började
man åter göra utflygter. Men humorn såg
sig mycket förvånad omkring.
— Vet du, jag känner inte igen mig
rigtigt sade han. Här är så kusligt och mörkt.
— Nej, nej, sade sånggudinnan, vi hafva
kommit längre in i gränderna nu; dit solen
knappast tränger, och der det goda inte all-
tid segrar.
— Men sophögarne äro inte sublima
längre, och äggskalen i rännstenen se inte
alls » poetiska ut, och de förolyckade stopp-
nålarne: förefalla föga nöjda med sin lott.
Och barnen, ja de se allt annat än oskulds-
fulla ut. Hvar är Fantasien?
— Jo, vår gode hofmästare fick tjenst-
ledighet för en tid; han hade öfveransträngt
sig och behöfde hvila. Det kan vara roligt
all se sig om utan Fantasiens utläggningar
också.
— Men här är så smutsigt. Om vi åt-
minstone hade lyckans galoscher!
— Ja, det kunde de stackarne behöfva,
som bo här i smutsen.
— Men snälla du,
alt göra? :
— Jag vill se lifvets frånsida rigtigt.
— Men jag kommer alldeles ur humör.
— Ja, ja! Det är inte så lätt att vara
lustig. bland lifvets sorgligaste förhållanden,
Men du får väl lifvå upp dig. Jag har inte
så lätt jag heller, alt vara poetisk inför den
här prosan.
— Ja, vet du, det passar verkligen inte
poesien att vandra här. Det klär dig inte.
— Jag är icke längre kokett.
— Ack, du emanciperade! Estetikerna
skola aldrig medgifva det!
— De äro lill för alt kommentera, inte
kommendera mig!
— Men hvad skola recensenterna säga
om en humor, som icke längre skrattar?
— Då få de något att skrifva om.
— Men förläggarne . . «
Hon ryckte på axlarne.
— Men olyckliga — jag säger, att jag
ej följer dig!
Hon höjde handen, såg på honom med
en obeskriflig blick och sade:
» Framåt, så är mitt ödes bud,
hvad skall du här
Och i djupet bor, som uti himlen — Gud!»
i
Ja, så stå sakerna för närvarande. Skola
vi träda emellan och söka försona paret? Jag
tror det inte. Det mest välmenande råd,
lika väl som den mest berättigade vädjan ur
skönhetens synpunkt, skall säkert här vara
onyttigt. Onyttigt, emedan sånggudinnan al-
drig skall komma att följa estetiskt recept.
Sannerligen, de literära produkter, som vispas
till efter Kajsa Vargs metod: »man tage litet
humor, om man så hafva kan», de komma
ej från höjden.
Att sånggudinnan kommit på villovägar,
utom skönhetens råmärken och dit, der hon
ej -har att göra, det är ganska antagligt,
ehuru en kommande tid skall döma bättre
derom än vi. Likväl »Så länge menskan
sträfvar, far hon vill», säger Gud i prologen
till Faust. Och hvarje ärligt sökande: efter
det högsta målet går ju i sina ytterligheter
blott på skenbara omvägar. Lögnens väg är
krokig, men sanningens är det också, fast
på ett annat sätt. Det lär oss literaturhi-
storien så väl som all annan historia.
År nu verkligen realismen eller vår tids
sånggudinna »hård, torr och hatfall>, som
professor Nyblom säger? Ar den lågsinnad,
som så många andra säga?
Är den hård, torr och lågsinnad, som
intresserar sig för lifvets uslaste utkastade;
som offrar sig sjelf och föraktar en muntrad
och skrattlysten publiks applåder? Som, sjelf
ett glädjens och skönhetens barn, vågar af-
kläda sig det sköna och glada för att mäta
djupet af det sorgliga och fula?
Humorn deremot, har den alltid varit
flytande, saftig och kärleksrik? Har denna
estetikernas och publikens älskling aldrig
varit en torr witzmakare och en ganska tung-
fotad kvickhetsjägare? Har han icke stun-
dom kommit med sitt skämt i otid inför lif-
vets elände, och har han icke någon gång
adlat det låga med sin sublima rolighet och
gycklat bort de moraliska krafven?
Den tid är kommen, då han måste af-
kläda sig denna sin gamla menniska och likt
sånggudinnan låta en ny menniska dagligen
framkomma och uppstå. Det är den gamla
humorn, som ej kan följa sånggudinnan i de
nya, mörka regionerna. Men det lider väl
intet tvifvel, att de två, som visal sig vara
så innerligt förenade, skola finna hvarandra
åter. En borgen derför är, att båda äro barn
af den verld, der löjet ler genom tårarne, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
