Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
107
skrattet ligger invid gråten — den underliga
verld, der öfverdriften, tviflet, hopplösheten
bana stig för den ädla måttan, tron och glädjen.
Amalia Fahlstedi.
od
Från Amerika.
Ett Amerikanskt porträtt af Fredrika
Bremer.
Bref fr. Ol Gohl.
=£;on är ej glömd i nya verlden, den hjer-
NM tevarma svenska författarinnan Fredrika
456 Bremer eller, som hon här kallas, Miss
»Brimer». Mången gång nar jag hört hennes
namn i jemnbredd med Jenny Linds, då den
äldre generationen kollationerade ungdoms:
minnen. Och hvad nutidens ungdom angår,
så måtte den vara förtrogen med Fredrika
Bremes arbeten åtminstone, ty jag har sett
dem i folkbiblioteken, hvar helst jag tagit
vägen. De stå vanligtvis på de af barnen
mest anlitade hyllorna bredvid Topelii »Fält-
skärns Berättelser» i öfversättning, och att
de flitigt vandrat från hand till hand, derom
vittna de slitna permarne och de nedsmorda
bladen.
Jag fann för någon tid sedan i en ame-
rikansk skalds annotationsbok skildring af
ett besök hos Fredrika Bremer i Rom på vå-
ren 1858. I dagboken, som fördes af den
herömde amerikanske skriftställaren Nathaniel
Hawthorne, förf. till »The Marble Fam,
The Scarlet Letter», etc., nedskrefs i Rom
för trettio år sedan följande: »April 1858.
Miss Bremer helsade på oss häromdagen.
Vi tyckte, att hon förändrat sig helt obetyd-
ligt sedan den fiden, då hon var i Amerika
och drack té hos oss i vår lilla röda stuga
bland Berkshire-kullarne. Hon fick gå sin
väg mycket missbelåten med min konversa-
tionsförmåga, lofordande min panna och mina
ögon, men skarpt kritiserande min stackars
mun och min haka. Hon är till utseendet
den lustigaste lilla gamla fé, man kan tänka
sig, med en ofantligt stor näsa, bredvid hvilken
de öfriga dragen te sig som otillräckliga på-
häng. Men man känner med ens att hon är
i högsta grad hjertegod, mild, kvinlig, delta-
gande och sann. Hon talar engelska flytande;
men med så stark brytning, att det är omöj-
ligt att förstå henne utan den spändaste upp-
märksamhet. Detta var det egentliga skälet,
hvarför vårt möte bland Berkshire-kullarne
ej blef fullt tillfredsställande; ty halfva tiden
kunde jag icke gissa mig till hvad hon sade;
och var derför tvungen att svara på måfå.
Rom. 22 Maj 1858. Klockan sju gingo
vi på tébjudning till miss Bremer, Efter
att hafva letat länge, fåfängt gåtti tre eller
fyra trappor och -till sist ströfvat omkring
nära nog i en cirkel, funno vi henne i ett
litet rum i en stor, gammal byggnad, belä-
gen några steg) från Tarpejiska klippans. höjd.
Det var det minsta, anspråkslösaste hem, jag
sett i Rom, nätt och jemt stort nog att rym-
ma hennes smala säng, hennes tébord och
ett bord, betäckt med böcker, fotografier öfver
romerska ruiner och nägra blad, fullskrifna
af henne sjelf. Jag undrar, om hon är fattig.
Förmodligen är hon det, ty hon talade om för
oss att hennes lefnadskostnader belöpa sig
endast till fem paoli om dagen. Hon bad
oss, emellertid med den största hjertlighet och
den mest belefvade enkelhet vara välkomna.
Tarfligheten af hennes bostad nämnde hon
lika litet, som om hon mottagit oss i ett pa-
lats, och genom att icke bedja om ursäkt för
den trånga lokalen, kom hon oss att i läng-
den icke lägga märke dertill. En mera be-
lefvad kvinna fins icke, och ändå tänker man
i hennes sällskap aldrig efter, huruvida hon
är välboren eller ej. Hennes lilla runda bord
var redan dukadt för oss, och hennes simpla
blå tékoppar! framsatta. Sedan hon slutat
sitt samtal med svenska ministern och till af-
sked tryckt hans hand inom båda sina, ser-
verade hon oss té och bröd och litet kaka.
Under aftonens lopp sågo vi den härligaste
utsigt öfver Campagnan från ett af hennes
fönster, och från det andra, som vette åt St.
Peterskyrkan, en bred, skimrande strimma af
en vacker solnedgång, ej så storartad och prakt-
full som många, jag sett i Amerika, men mju-
kare och finare ialla dess vexlingar. Då dess
tjusande färgtoner så småningom förbleknat,
sken halfmånen allt klarare, det fans ej ett
moln på himmelen, och jag påmindes om
månskenet i mina unga dagar. T trädgården :-
under hennes fönster på branten af Tarpeji-
ska klippan stodo några buskar och ett stort
träd, som skymde det beryktade bråddjupet,
utför hvilket de gamla romarne brukade ka-
sta sina förrädare och tidtals äfven sina pa-
trioter. Miss Bremer tala mycket på sitt
egenwuomliga sätt, — ganska god engelska för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
