Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Det unga
Frankrike.
undersätsig, bredaxlad och solid, med brunt
hår i röda reflexer, hvilket faller långt ner i
nacken och pannan. I ett solbrynt och kop-
parlysande ansigte, åt hvilket näsans” och
hakans form ger en fiskfysionomi, flammar
tvenne stora sjögröna pupiller som hos ett
rofdjur. Hans kropp är full af styrka som
den indruckit med hafssältan och solskenet,
hans känsla är våldsam och omedelbar, hans
reflexion hvilar i slummern, han lefver så att
säga inbäddad i naturen liksom djuren på
marken och fiskarne i hafvet. Han har ännn
icke haft något att beställa med könet, den
naturliga fonden af drift har hopat sig i
honom som ett brännämne, och det fattas
endast gnistan.
Han får se la Glu, och det tänder i
honom, - Första gången han ser henne, är
det på en samling klippblock, som ligga ned-
vräkta huller om buller utmed stranden:
Klädd i en svart ylleblus, i hvilken hennes
kropp knappast fyller och som vinden sme-
tar utmed kanterna på bysten, hvilken hop-
snöres kring midjan af ett läderbälte, så
att: den synes skola brytas midt af, samt i
ett par vida fritt hängande byxor, ur hvilka
benen framsticka liksom tvenne kvastskaft af
hvitt trä, medan fötterna försvinna i ett par
skor af samma färg som klippan, — liknar hon
en insekt som står upprätt på sina bräckliga
ben och som minsta vindflägt måste blåsa
bort eller tillplatta utmed klippan. Denna
gång är hon för honom endast en flyende
uppenbarelse, hos hvilken han med sitt sunda
natursinne icke ser annat än det löjliga och
sällsamma. Det är då han ser henne i bal-
köngfönstret på hennes villa som det, med
ens, tänder i Honom. Den rent animaliska
könsdriften vaknar hos honom med hela
våldsamheten af en explosion — inan bör
läsa denna scen för att få en föreställning
om den vilda skönheten i lidelsen och dess
uttryck hos detta vackra djur —, och från
detta ögonblick har hon honom fast som råt-
tan: i fällan och räfven i saxen. Han går
på spår efter henne och vädrar upp henne,
som hunden hyndan.
«— Vill du vara min hund? sporle hon.
= Ja:
— Men helt och hållet, du förstår, på
allvar. Du. skall skälla.
— Ja, om det roar dig.
— Nå, apporte!
Och -hon kastade em käpp ut i vattnet,
och han sprang ut för att söka upp den med
ett vowl! vowl>
De älska hvarandra alldeles som djuren
älska hvarandra, ute under Guds egen him-
mel, än här än der, eller såsom den unge man-
nens förbittrade och sörjande moder uttrycker
sig: »alls inte som kristna menniskor som
göra snedsprång, utan ute i fria luften, lik-
som djuren.»
Och "det är just det som för henne ut-
gör charmen i detta äfventyr. Marie-Pierres
ytterligt naturliga sätt att njuta henne blir
för henne det ytterligaste raffinemang. »Han
liknade icke hela verlden, denna vilde! Älskas
af ett djur, hur kostligt!>» Det är le måle
hon njuter. »Ett djur, uppjagadt af begär,
tokigt af ungdom; en kropp, härdad af arbete;
glödande af magasinerad sol, stärkt af hafs-
stänkets salt, spänstig af de hvassa vindarne,
blodfull, bräddad med helsa, svettande fria
luften, naturen, fosforn i alla. de fiskar som
han ätit under aderton år.» Det är en liten
köttets fars hon anordnar; intet annat.
Det är den gamla sagan om ungersven-
nen, som blef förhexad af skogsrået på mon
en månskensnatt, men inflickad i vår egen
tid, iklädd dess drägt, formad af dess ande,
— den gamla dikten såsom en realistisk ro-
man. Da Glu är dekadanstidens mystiskt
sköna eltdrottning.
IT.
Dessa båda romaner, i hvilka dekadans-
kynnets skugga aftecknar sig"), blotta emellertid
på summa gång en annan sida i Richepins
naturél, hvilken likt en ljus bakgrund ännu
mera framhäfver denna afskuggning, denna
silhouett. — »Biaves gens» slutar med att
Tombre går ynkligen till grund såsom martyr
för sin alkoholdränkta konst, medan vi skönja
ett oändligt framtidsperspektiv af all drömd
lycksalighet för hans vän Yves; som visser-
ligen äfven” han lefver för sitt ideal i kon-
sten, men väl skyddad för alla extravagan-
sernas kastbyar inom ett borgerligt äktenskaps
och en borgerlig sysslas lugna farvatten.
»La Glu» slutar med att detta abnorma skade-
djur i menniskohamn, hvarefter romanen fått
sitt namn, lider sina gerningars lön, nedhug-
ges som det oskäliga och farliga kreatur hon
är, medan Marie-Pierre, som glömt både mor
och fästmö och allt i vidundrets armar och
stirrat sig halfgalen i dess sfinxblick, vaknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
