Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Unga Frankrike.
med förkärlek dem, som ligga så att säga in- :
bäddade i naturen samt liksom bilda en öfver-
gäng mellan djuret och kulturmenniskan (i
>La chanson des gueux»). Först och främst
dem, som lefva på hafvet eller vid hafvet, dem
som hafvet föder, sjömän och fiskare, En afdel-
ning i »La Mer» bl. a. innehåller skildringar från
dessa samhällslager. Diktaren har nog medve-
tande af, att de tillhöra samfundets utskum och
mensklighetens drägg, dessa stackars djeflar,
som endast ha ett nöje, nemligen att para sig,
och som icke lefva på annat än det oförstör-
bara, 1 menniskonaturen inneboende behofyet att
lefva, om det så också blott vore ännu en
timme; hans: framställning är. naken och
drastisk, hans ton medömkande. Men det
djupast liggande draget i dessa poem och
tillika det mest karaktäristiska är, att de äro
fotade på och genompyrda af den tanken, att
kraften hos naturmenniskan är mer värd än
förfiningen hos kulturmenniskan. Du, stackars
fan, som man kallar »I’hareng saur», skall
icke skämmas öfver detta öknamn. Du är
icke så ful som dessa fina herrar, som skratta
åt dig. Det är icke annat än blodbrist som
gör deras hud så sobelhvit och genomskinlig
och med en färg som af i mjölk doppade
rosenblad. Din hud är tjock som en pre-
senning, härdad och barkad af alla väder, af
sol, vatten, fria luften, blåst och det salta
stänket, men inunder den rinner ett rödt
blod, och under årens lopp blir denna hud
som en kostbar och sällsam metall i blän-
kande reflexer, medan ditt ansigte lyser som
guld. och koppar på din starka hals. Och
dessa flickor, som syssla med sardinfisket!
Deras lukt af kvinna och haf, af tång och
sälta, gäller mer än den utsöktaste parfym,
-— det är en doft, som väcker lusten att afla
barn. Och de barn, som dessa flickor föda,
det är icke ömkliga, svaga foster, bleknäb-
bade, blodfattiga, ofullgångna foster, sådana
som aflas inne i städerna. Från dessa kraf-
tiga naturbarn skall frälsningen komma, det
nya blodet i mensklighetens utgamla kropp.
- Verlden blir gammal, männen borttagna, kvin-
norna sterila; men »när menskligheten, med
pannan full af fåror, ser de utsinade brösten
hänga slaka, skolen I vara de enda, som
ännu känna den utplånade hemligheten, och
det är vid hafvet, i en af era sängar, som
den sista rasens sistfödde skall födas af en
fiskare och en fiskareflicka».
Det är som man ser folk som nästan
stå utom samhället, och hvilkas rätta fäder-
nesland är naturelementen, — solskenet, luf-
ten, hafvet. Richepin har i denna rigtning
tagit steget fullt ut i sin zigenarroman »Miarka»,"
en fantastisk historia, som ryckts in på den
nyktra och minutiösa verklighetsdiktningens
område, baserats på en gedigen sockel af
fakta och iakttagelser samt belastats med hela
den vidlyftiga apparaten hos en nutida sede-
skildring. Det fins ingen klyfta mellan björ-
nen, Gleude och Miarka, mellan heldjuret,
halfdjuret och menniskan. Miarka är i ordets
bokstafliga bemärkelse »björninnans ungex,
»la fille å Vourses,; och författaren tyckes på
flere ställen med afsigt betona detta. "I. ex.
då Gleudes lidelse för den unga zigenarflickan
dag för dag stegras. Pouzzli, björnhonan,
förstår instinktlikt den omhvälfning, som för-
siggår i den stackars halfidiotens känslor.
Hon blir svartsjuk, ursinnig, hon visar detta
i sitt beteende mot honom, hon gnider sig
icke längre vänskapligt mot hans ben som
förr i tiden, hon sträcker icke mera fram
sitt hufvud till hans smekningar och afvaktar
endast ett tecken. från sin herskarinna för att
störta. öfver sin gamle vän och utan förbar-
mande döda honom. Djuret har höjt sig till
en lågt utvecklad menniskas nivå, och denna
menniska står så lågt, att hon i sitt yttre
och inre lif är som ett tamt, intelligent hus-
djur. Miarka har diat Pouzzli, och en djur-
hona är således hennes köttsliga amma; Gleu-
des syster behandlar sin gåskarl som en
mensklig like, såsom den enda varelse, med
hvilken hon umgås oech- byter tankar; då
Pouzzli och Gleude brottas, tänker man icke
på, huruvida båda äro menniskor eller båda
djur eller att den ena är en menniska och
den andra ett djur. Med andra ord: grän-
serna mellan naturen, djurlifvet och menni-
skans verld äro alldeles utplånade.
Denna entusiasm för hatvet såsom lif-
vets surdeg och mensilighetens eviga helso-
källa, denna sympati för naturbarnen såsom
förvararne af den slägtets fysiska lifskraft,
hvilken Hos kulturmenniskan sinat hort i
samma mån som intelligensen och känslorna
drifhusmessigt ansats, röja naturellets sund-
het. De äro hos Richepin icke sjuklingens
trånad efter helsan, efter det som han saknar
och aldrig skall få, utan ett sundt sinnes
naturliga dragning till det sunda. Den skön-
het han dyrkar är icke förfiningens utan hel-
sans. Det är icke skönheten - han framför
allt: älskar i en själ — utan kraften. - Det
är icke det tysta och dämpade som. är hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
