- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
131

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

miliö, det som lägger sig kylande och dun-
mjukt öfver irriterade nerver, utan det sto-
jande lifvet bland zigenare och sjömän i fria
luften och solskenet. Det är icke de delikata
mellantonerna, som äro hans älsklingsfärger;
han håller. sig till dem, som solen, luften och
hafvet tillverka i hvardagslag. Hans öga och
hams själ ha samma struktur som hos dem,
hvilka lefvat samman med naturen; de ha
bibehållit sin ursprungliga daning.

Inverkan härvaf på hans diktning spåras
lätt, ty den är mycket stark. Det hvari han
lyckats minst, är den minutiöst analytiska
romanen ; det hvari han lyckats bäst, är den
folkliga visan. Hans första roman » Madame
André», som är tillegnad Bourget och i den-
nes genre, är ytterst medelmåttig, och Riche-
pin har icke i sin senare produktion vändt
tillbaka till detta fält, der han väl snart kom
underfund med, att han icke hörde hemma.
Deremot erbjuder han den i vår sönderreflek-
terade tid högligen sällsynta företeelsen af
en lyriker, hvars dikter springa fram alldeles
helstöpta ur hans inre samt äro bräddade
med dessa ord och bilder, som vi annärs
endast finna i gamla ordstäf och som blott
en man af folket kan finna, -— absoluta kon-
kreta ekvivalenter till de invärtes gsjälsrörel-
serna och synerna. De poem, hvilka sam-
manförts under titeln »Matelotes» i »La Mer»,
äro till själ och yttre hållning sannskyldiga
sjömansvisor, sådana som gastarne dikta dem
och sjunga dem på ensliga timmar på däcket
och i masterna eller i de muntra lagen på
sjömanskrogarne. Hvar och en af dessa slag-
dängor är som huggen i ett enda block, den
har runnit fram ur känslan och fantasien och
stelnat i sin form alldeles omedelbart; man
spårar intet formningsarbete, intet mödosamt
hopfogande bit för bit. Diktaren säger sig
sjelf under sitt sjömanslif ha skrålat dem som
tidsfördrif under sina sysslor, improviserande
både text och musik på rak arm; rimmen
kunde bli skrala; men rytmen var god, och
hans kamrater tyckte oms visorna. Och vi
tro honom. Det är matrösfantasi och skep-
parråhet, men det är också det oändliga sol-
tindrande hafvet, som gungar i rytmen, med
sina otaliga färg- och känsloskiftningar, sitt
ensamhetsvemod och vilda drömmeri,

Blott en kyss.

»Ja, då spela vi på cissmollsonaten, och
så ha vi Bertinis nummer två till nästa gång»,
sade musikdirektören och släppte af lilla Hed-
vigs hand med en tryckning. Lektionstim-
men var slut, och hon samlade skyndsamt
ihop noterna. Uti tampuren stälde hon port-
följen mot dörrposten, tills hon fått på kappan,
och se’n hon tryckt ner skinnmössan öfver
det burriga bruna håret och i halfmörkret
fått reda på galoscherna, hängde hon den
öfver armen och sprang med lätta steg utför
trappan, gnolande på rondot ur Pathétique,
som direktören exeqverat äå bravur. I porten
stannade hon och såg med missnöjd min,
huru det. fina snöfjunet, som sväfvat i luften,
då hon gick bort, hade ökat sig till väldiga
flingor, hvilka tätt och tungt föllo tyst öfver
den mindre trafikerade gatan, men så stack
lion händerna djupare in i muffen, och hö-
jande axlarne så, att den skinnbrämade kap-
pan bättre slöt sig om halsen, steg hon mun-
tert: på. Lilla Hedvig var glad, glad som en
lärka i Maj. Skulle det inte lysas för första
gängen i morgon, då hela verlden skulle få
veta, att hon och hennes älskade Fredrik skulle
bli man och hustru, inför altaret bekräfta den
kärlek, de gett hvarann, som, lika i nöd och
lust, skulle skapa dem ett paradis i allan tid.
O, så glad hon var, lilla Hedvig! Och hon
skulle sluta med lektionerna, men ändå öfva
sig hemma, ty Fredrik tyckte ju så mycket om
musil och ville alltid höra pianoutdrag urope-
retter på modet. Och så öfvergingo tankarne
till, huru smakfullt och huru hemtrefligt hon
skulle ordna allt i det nya hemmet. Snöflingorna
pudrade hennes skinnmössa, stannade i de
långa ögonhären och lät kindernas färg fram-
stå i all sin friskhet. TI den öppna blicken
strålade hela ett älskande nittonårigt flick-
hjertas obegränsade lycka, och de små fötterna
hade snart lemnat bakom sig den långa, illa
upplysta gatan. Vid hörnet af torget, der
gatan mynnade ut, stannade hon och såg

spejande framåt — han brukade alltid komma
och möta henne —- och så vek hon tvärt

ner till venster och följde kajen till Norrbro,
Han visste ju, huru hon brukade gå. Hon
gick sidan af bazaren, tog vägen snedt öfver
Gustaf Adolfs torg och gick dröjande gatan
uppför: Det var så roligt att få träffa hö-
nom så här ute, sticka armen under hans
och gå och småprata, innan de trädde in i
förmaket der hemma, der alla voro samlade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free