Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
173
I alla händelser blir jag förfärligt nedgräfd
i arbete under den närmaste tiden. Jag har
händerna fulla af ämner; och jag måste skynda
mig, innan lfsleden kommer igen. Ty den
kommer — det vet jag.»
Samme maaned senere: »Trifs fortfa-
rande. bra i Hörby, och skulle ha stannat
här, om det ej vore för Brandes” föreläsningar.
Den här gången har jag föresatt mig att
taga hemtrefnaden med mig till Köpenhamn,
så att jag kommer att känna mig riktigt i
ro liksom här. Ni kan inte tro hur beqvämt
jag har, sedan jag fått båda rummen möble-
rade ll»
1887 tilbragte hun dels i Kjöbenhavn
og Paris, dels i Hörby og Stockholm og
samme Aar kastede hun Krykkerne, Först
paa Aaret spilledes paa »Dramatiske theatern>
i Stockholm hendes lille etakts stykke »I
Telefon» og vandt meget Bifald med Fru
Flen Hartman i Hovedrollen. Senere er
det bleven oversat til Ilustreret Familjejournal
og vu för nylig solgt til Nasino. Hen ad
Foraaret udkom samtidig paa svensk og dansk
hendes Roman: »IFru Muarianne>, hendes
Tankers kjereste Barn, som beredte hende
saa store Glreder og saa dybe Skuffelser. Zm-
net til »IPru Marionnes havde hun allerede
i Tankerne udarbejdet för hun var föerdig
med Penge. Dengang var hun ikke enig
med sig selv om hun forst skulde skrive
»Iru Marianne» eller »At do», til hvilken
sidste hun alt havde gjort flere Forarbejder
og ligeledes havde Udkastet ferdigt. I Juli
1886 skriver hun om »Fru Marianne:»
»Jag arbetar — långsamt, men flitigt.
Innan sommarens slul träffas vi nog. Jag
skall då kunna visa er åtminstone första hälf-
ten af berättelsen, om icke mer. Jag tror
den blir bra. Bättre än den ni öfversatte.
Jag är äldre nu.
I Jan. 1887 skriver hun:
— — — först var jag så sjuk och så upp-
gifven af lifslede, — — — och de sista lem
dagarne har jag arbetat som i feber för att
få slut på min fru. Det har legat en så
omåltlig glädje i att ändtligen kunna arbeta,
alt jag ieke tänkt på annat, utan har skrifvit.
Det har varit härliga dagar, så fulla af kraft
och energi. Nu fattas endast sista kapitlet,
och det börjar jag på i morgon. Det fins
elt par scener i slutet, som ha varil någol
af det käraste arbete jag haft. Jag håller af
dem, Måtte jag kunna göra mig förstådd!l
— — — jag måste vara knapphändig, ty
min älskade fru väntar ju på mig. Hvilken
känsla att kunna arbeta! Jag — som för en
vecka sedan var den svartaste förtviflan —
muntrar nu upp hela huset»,
8 Dage senere: Endast ett ord för att
säga er, att jag i dag skrifvit sista raden på
> Fru Marianne» och med middagståget al-
sändt dess slutkapitel till Stockholm. Det
föregående var der redan. G. af G. har läst
det och uttryckt sig i varmaste anda derom.
Sjelf känner jag att det ligger ett mycket
stort framsteg mellan detta och mitt föregående.
Efter at >I)u Marianne» var udkom-
men men ikke af de danske Kritiet bleven
modtagen saa velvilligt, som hun havde ven-
tet, begyndte hun under tiden at mistvivle
om sit Talent; hun var ikke bange for sit
Udkomme, thi hun fortjente mer end hun
brugte, og behövede ikke at nregte sig selv
noget, men hun strebte efter det höjeste
Maal, Anerkjendelse af netop dem, hun ansaa
for de ypperste i Aandens rige. Og Livsle-
den hjemsögte hende oftere end nogensinde.
Hun skriver i Juli 1887, da hun var
rejst til Vennerne i Stockholm:
»Vi seglade i temligen styf blåst från
Dalarö. Det var min första färd i segelbåt.
Jag tycker om det, ock naturligtvis är jag
icke rädd. Hvad skulle jag vara rädd för!
— — — Hur jag kommer: att trifvas kan
jag ännu icke veta, och jag är långtifrån
bra, men jag känner alt om icke detta full-
ständiga ombyte af lefnadssätt kan hjelpa
mig, så kan ingenting».
September samme Aar:
»Det är ju möjligt att jag är oduglig.
Den dag jag sjelf inser detta, skall jag också
nedlägga pennan för alltid, ty jag kan icke
lefva om jag skall gå bort ifrån literaturen;
mitt arbete är mig kärare än den luft jag
andas. Men en dålig författare vill jag icke
vara med vett och vilja. Hellre dö. — —
— — — det var tanken om min talang-
löshet som gjorde att jag wille begå sjelt-
mord. = — =
— — — Hvad jag nu skrifver, skrifver jag
med mitt lif i ena handen och pennan i den
andra — för att tala i liknelse. Jag behöf-
ver bloll alt komma till klarhet om jag är
en duglig eller oduglig författare. Deri ligger
afgörandet, =S
— — — Intet i detta bref behöfver betrak-
tas som en hemlighet.»
Der var i Fru Benedictsons Livsforhold
intet som helst der forklarer, hvorfor hun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
