Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Fransk lilteratur.
Enkel och dyster är sägnen i »La terre».
Den gamle Fouan är trött och slö, benen
vilja ej längre riktigt bära honom; »för ho-
nom hade det ej aldrig existerat hustru eller
barn eller någotsomhelst annat — hans jord,
blott hans jord! Nu var han gammal vorden,
nu stod han der och måste afstå sin älskar-
inna åt sin son — som hans fader afstått
den åt honom — uppfyld af raseri öfver
sin egen vanmagt.. Han får »undantag» —
vi svenskar känna ock till det der — och
snart börjar för honom en tung korsdragar-
färd från dörr till dörr hos dessa barn, som
tagit hans jord och nu missunna honom t. o.
m. den beta bröd och den klunk vin han be-
höfver att nära sitt eländiga lif med. Bäst
beter sig »Jesus Kristus», äldsta sonen, en
försupen vagabond, som ler åt syskonen och
deras kärlek till jorden. Men äfven hos ho-
nom som öfver allt luras och svältes fadren
utan att systern, »den höga» har annat än
hån och förebråelser för honom. Och in i det
sista har han blott en tänke: »denna jord,
som han så innerligt åtrått, som han med
sådan fröjd egt, denna jord som i 60 år fått
alla hans krafter, alla hans tankar, hela hans
hjerta, hela hans lif — denna otacksamma
jord var nu en annans egendom och fortfor
att bära sin frukt, utan att gömma något åt
honom, som dock älskat henne så högt!»
Sist när han blifvit vittne till Frangoises mord
strypes han sjelf af sina barn. Det var när
Jean, »utbölingen», genom giftermål med
Francoise, försäkrat sig och henne om den
del af fädernearfvet som »Styfnacke» och Lise
tillskansat sig; just som Francoise går och
bär under hjertat det barn, som för alltid
skulle beröfva dem denna jord, öfverfalles
hon af den rasande systern och störtar mot
en lie. När Lise så märkte att Fouan be-
vittnat mordet, stryper hon honom och brän-
ner liket.
I motsats till dessa bönders snåla lyst-
nad står FHourdequins, posessionatens, mera
medvetna, sentimentala kärlek. Han älskade
jorden, »som hade det varit hans brud, hans
kärlek var mognad, han hade tagit jorden i
laglig besittning och ville befrukta den. Och
allt som åren gingo växte hans ömhet, han
offrade tid, förmögenhet, hela sitt lif för den,
som om jorden vore en god, fruktsam hustru,
hvars små nycker man förlåter, ja, hvars tro-
löshet man till och med måste öfverse med.
Men äfven honom bringar kärleken till jor-
den blott sorg och olycka, dåliga skördar och
misslyckade experiment, fullborda hans un-
dergång» Och likväl blef han sin jord tro-
gen — der ville han lefva och der ville han
dö, det hade varit hans enda kärlek, han
ville bli den trogen till det sista.»
Sjelfva Jean Maquart, snickaren från
Plassans, soldaten från Solferino, greps af
denna starka, sunda jords skönhet. — »Det
steg snart liksom ett rus i honom från den
jord han plöjde; der kom en mäktig dunst
fram, den dunst, som sväfvade öfver fuktiga
vrår der groende frön och spirande groddar
ligga dolda. Aldrig blef det en riktig bonde
af honom! — — — ÅÄllt detta, som gick
bondens öga förbi, lade han märke till, allt
kände, allt såg han! Ilan kände den hög-
tidliga freden derute på den vida slätten;
han märkte modren jordens mägtiga ande-
drägt antingen solen sken eller regnet föll».
Som Richepin ser hafvet i »La Merx
så ser. Zola jorden i »La terre». Han beun-
drar dess storvulna skönhet, han älskar dess
alstringskraftiga sundhet, han känner dess
nyckfulla lynne. »Jorden sjelf — den är
fredlig och lugn, god mot dem som älska
dem; men dessa byar, som ligga smetade upp-
åt den som parasitens nästen, dessa mensk-
liga kräldjur, som lefya af den, äro nog till
att vanära och förpesta den, så man ej kan
komma den när» — »Vår here bryr sig
föga om oss! Vi få blott vårt dagliga bröd,
när vi hvar dag och hvar timme strida för
att förijena det. Blott jorden, vår moder,
från hvilken yi komma och till hvilka vi
vända åter, som vi ilska ända derhän att
blifva brottsliga för dess skull, som i det
oändliga skapar lif al våra förbrytelser och
al värt elände, utan att vi kunna förstå af-
sigten dermed, blott jorden är alltid den-
samma.» — Det är arfvet från romantiken,
detta lyriska moment hos epikern Zola, detta
att symbolisera, att ge skildringen relief ge-
nom en personifikation i stora drag. Den
tanken går alltid igen: jorden sjudande af
alstringskraft, tränande efter befruktningens
stund som en mogen kvinna, jorden som en
huld om än sträng moder, alltid densamma,
hur barnen skifta, jorden som en varm, men
fordrande älskarinna, ofta nyckfull, aldrig
Hjertlös — jorden som kvinnan: den väldiga
urmodern Gän
När »La terre» först publicerades i >(il
Blas» väckte den stort uppseende och föga
mindre ovilja. Fyra — för resten skäligen obe-
tydliga — koryféer af den nya skolan upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
