Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Ode till vestanvinden.
Det frö, som sänkts bland löfvens multna rest,
Liksom i grafvens sköt ett kallnadt lik,
Till dess din milda syster, vårens gäst
Sitt valdthorn blåser öfver drömfyld vik,
De ljufva knoppars flock i ljuset för
Och kläder berg och slätt i färgskrud rik,
Du vilda ande, som dig städse rör;
Förstörare och skapare, o hörl
Du, för hvars ström i eterns djupa haf
Det slitna molnet likt ett höstlif far,
Ett visset blad, verldsträdets krona gaf,
En regnets, stormens ande, se, du har
Uppå det blåa himlahvälfvet spridt
Som ljusa hår, likt dem menaden bar
I vild förvirring, och de sträckas vidt
Från horisonten opp till fästets höjd;
Det stormens lockar är, som falla stridt.
Till årets död du sjunger dyster fröjd,
Med nattlig dome till tak hans grift du för
I hvälfning opp och gärdar kring den nöjd
Med dina töckens djup, der solen dör,
Och åskan, regnet, haglet föds; o hör!
Du, som väckt opp utur dess sommardröm
Det blåa Medelhafvet, der det låg
I dvala vaggadt af kristallklar ström,
Och uti Bajas bugt i sömnen såg
De gamla tornens och palatsens mängd,
Som darrade inunder klarblå våg
Med mur af sköna blommor öfverklängd,
Så ljufva, som ej tanken måla vet.
Du, på hvars stig Atlanten, söndersprängd,
I bråddjup’ splittras, så dess växters nät,
Hvars dystra färger intet ljussken stör,
Som sträckes upp till böjlig skärm och slät,
Af fruktan bleknar vid din jubelkör
Och darrar, slites sönder; hör, o hör!
Om jag ett visset löf i stormen vore,
Ett pilsnabbt moln, som du att flyga fått,
En våg, som flämtande framför dig fore
Att dela magten af din styrka, blott
I frihet efter dig du starke näst,
Om gosseåldern ej ifrån mig gålt,
Och jag dig följde åt på vingstark häst,
Som då, när knappt det var en fåfäng dröm
Att kappas med dig, — skulle jag ej fäst
Så mången sorgsen strof till ditt beröm. —
O lyft mig som ett löf, en sky, en våg!
Min fot på lifvets törnen blöder öm;
De tunga timmar kedjat med sitt låg
En, liksom din, snabb, stolt, otämjlig håg.
Gör mig till lyra, som det skogen är!
Hvad gör, att löfven falla från min stam
Också? Den tonstorm, som din vinge bär
Ur båda lockar höstligt eko fram
I sorgsen ljufhet. Blif, du ande vild,
Min ande! Blif mig sjelf! Bryt ned hvar dam,
Drif mina döda tankars flock, långt skild
Från mig, som vissna löf att lifva opp
En tidig vår, och från min diktnings bild
Sprid mina ord uti ditt snabba lopp,
Likt heta bränder från en slocknad härd,
Låt genom mina läppar bringa hopp.
Och profetera för en drömtyngd verld! —
När vintern kommit, dröjer vårens färd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
