Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i "vindarnas hala".
195
och ned för de glatta fotstegen bär det af emot en väldig,
dånande vattenmassa, som tills nu nästan varit dold af klippor,
och som nu plötsligen visar sig öfver en böljande massa af dunst
och dimma. Halft förblindad af det skum, hvaraf man
öfver-sprutas, stannar man stilla för att söka erhålla en öfverblick af
fallet. Ciceronen tror kanhända, att man får ett anfall af
tveksamhet för att gå längre ned i detta kaos af dånande vatten, väldiga
klippor och hvitt skum, och anmärker derför, att "det är många,
som vända om här, i synnerhet vid denna vind"; men man
låter ej skrämma sig, man fortsätter sin väg in i "Vindarnas
håla", huru än vinden blåser, och huru tydlig försmak man än
får utaf, huru en drunknande dör. Emellanåt stannar man
alldeles bedöfvad, syn och hörsel göra nästan ingen tjenst mera,
man har en syn af något omätligt högt och hvitt rundtomkring,
ett ljud af bullrande åskor i sitt öra. Man märker af
ciceronens hand på nacken, att man skall stå stilla och böja sig med
honom för att hemta andan, men man kan icke se honom för
de vattenströmmar, som piska en i ansigtet. Man genomfares af
en massa underliga föreställningar, när tanken åter börjar att röra
sig efter dessa nästan bedöfvande ögonblick. Jag påminner mig
tydligt, att under ett af dessa kom jag, mellan dunkla
föreställningar om en lavin och utsigten uppåt Mont-Blanc från Mer de
Glace i Chamounydalen, att tänka på ett ställe i Sibberns
psykologi, der han såsom ett ungefärligt exempel på "rent
sjelf-medvetande" nämner "det första uppvaknandet i ett, mörkt rum",
en egendomlig repetition af min filosofiska lärdom, men i
verkligheten var det, så underligt det än kan låta, en dylik
förnimmelse. I detta kaos af naturkrafter har man understundom
endast en obestämd känsla utaf, att man är till, och icke något
annat. Men det är endast på några ställen under vandringen,
som man blir sä öfverväldigad. Der vattnet icke kastas så
bedöfvande omkring, ser man rundtom den vidunderligaste syn.
Ständigt är man omgifven af denna ofantliga, hvita, dånande
vattenmassa, man tycker sig vara midt i den yrande hvirfveln,
fastän man i verkligheten kommit bakom fallet in i den väldiga,
hundrade fot höga och hundrade fot breda klipphålan, hvars
öfversta rand bildar fallets början, och hvars kant man då och då
för ett ögonblick, om blåsten icke är för stark, kan skymta högt
öfver sig, som om vattnet vältrade ut från himmelen. Skimrande
regnbågar bilda sig rundt omkring. Det är, som om man
vandrade i sagornas land; ty man går igenom regnbågarna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
