Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrka ständigt växande oppositionen mot myndighetstron och
stillaståendet inom kulturlifvets alla områden. Men der sålunda den fullt
sjelfmedvetna insigten och den af inga yttre tvångslagar bundna
handlingen otvetydigt framstå såsom det mål, man genom de hämmande
skrankornas aflägsnande söker ernå, der kan det ej längre vara tvifvel
underkastadt, hvilket det behof är, som i polemikens ifrigt bedrifna
värf utgör den besjälande principen. Klarhet och frihet äro
personlighetens utmärkande bestämningar; ett nyvaknadt, på många håll med
obändig styrka frambrytande medvetande om personlighetens betydelse
och rätt torde ock kunna betecknas såsom den idé, hvilken i nutidens
sträfvanden, sedda i stort, utgör sjelfva den i rörelse sättande kraften.
Långvariga och vidtomfattande förberedelser hafva erfordrats, innan
denna idé om personlighetens vigt och berättigande kunnat utbildas
till klarhet och vinna ett stadfästadt välde öfver tänkesätten.
Ingenstädes inom hela den förkristna verldsåskådningen har
personlighetsmedvetandet ännu till fullo trängt igenom. Det despotiska
styrelsesättet och kastskilnaden inom orienten, slafveriet, qvinnans
underordnade ställning, ringaktningen för främlingar inom Hellas och Rom
hänvisa, jemte så mycket annat, på en uppfattning af tillvaron, för
hvilken tanken om en alla menniskors jemlikhet, om allas värde och
rätt i det hela var främmande. Men just derföre att den gamla
verlden icke fått blicken öppnad för personligheten såsom det eviga och
högsta och sålunda ej heller kunde lefva ett sannt personligt lif, just
derföre se vi hela denna verld gå till mötes den förgängelse, åt hvilken
allt opersonligt, allt blott naturligt förr eller senare måste hemfalla.
Hvar och en som icke vill erkänna personligheten hos en annan, icke
vill i hvarje medmenniska se sin broder, sin »nästa» — han arbetar i
sjelfvisk forblindelse på att till opersonlighetens afgrund neddraga den
egna personen. Ty personligt lif är ett lif i vexelverkan, i
ömsesidighet; det är inom timligheten »ett jag, som söker ett du», inom
evigheten ett jag, som eger och eges af ett annat. Den sanna
sjelfständigheten är den, som vinnes, icke genom att göra sitt eget jag till det
helas medelpunkt, utan genom att lefva uti och för det hela. Falskt
och fruktlöst är deremot det slags sjelfständighetsbegär, som vill häfda
det egna oberoendet på bekostnad af andras berättigade
frihetssträfvanden. Förtryckaren, långtifrån att vinna sitt mål, fjettras sjelf i
ofrihetens bojor; slafvarnes herre måste under andra former dela det
slafveri, han velat pålägga sina likar. Sådan är lagen inom
nationernas lif ej mindre än inom den enskildes. Bland forntidens stora
kulturstater fanns ingen, som bättre än den romerska förstod att utvidga
och befästa sin magt öfver folken; intet folk har på så allsidigt och
skarpsinnigt sätt utvecklat begreppet rätt, som just romarne; och dock
är denna romerska stat i grund och botten en ofantlig slafstat. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
