Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de bortdöende religionernas andliga kaos grydde en morgonrodnad först
då, när den väsentliga gemenskapens, samhällighetens, personlighetens
tanke för första gången framstod såsom ett lefvande faktum, såsom
förkroppsligad i en person, som med Gud och menskligheten var lika
innerligt förenad och derföre skickad att fastare återknyta de
lossnande banden mellan båda. Och detta skedde genom den tilldragelse,
som, enligt ojäfviga vittneshörd, i vårt slägtes jordiska lif blifvit den
afgörande vändpunkten: genom kristendomens inträde i verldshistorien.
Kristendomen är ett ursprungligt, ett nytt, men derföre ej utan
rotfäste i föregående odlingsperioders jordmån, öde tomrum gifvas ej
inom den menskliga utvecklingens historia. Der den mekaniskt
sönderdelande uppfattningen låter öfvergången från en lägre bildningsform
till en högre åvägabringas genom ett oförmedladt språng, der
sammanknyta sig inför ett högre betraktelsesätt de skilda tidehvarfven till
ett obrutet helt: blomstringstiden kunde ej komma, om den icke
före-ginges af en ännu outslagen knoppning. Så råder äfven mellan den
rent andliga religionen och den förkristna tidens bildningssträfvanden
i olika riktningar ett nödvändigt och uppvisligt sammanhang, väl ej
ett sammanhang/ af följden med dess tillräckliga grund, men ett likt
det mellan förberedande stadier och yttersta mål, mellan längtan och
hopp samt bådas slutliga uppfyllelse. Orientens talrika skapelser inom
det religiösa lifvets område, antikens skönhetstillbedjan och höga
vishetskärlek, det mäktiga romarerikets ofvan omtalade framgång i dess
sträfvan efter politiskt allenavälde öfver verlden — alla dessa den
kristendomen föregående kulturens hufvudformer äro ej att anse såsom
dunkla irrgångar, på hvilka menskligheten alltmera aflägsnat sig från
det sökta målet. De äro de uppåtledande trappsteg, den väg, som
måste tillryggaläggas i ett gradvis stigande ljus, på det att målet
måtte kunna hinnas, »när tiden var fullbordad.»
Kan sålunda hela det förkristna odlingsarbetet betraktas såsom en
under årtusenden oaflåtligt fortsatt »beredelse för evangeliet» der den
framåtdrifvande kraften utgöres af det djupaste bland alla behof:
mensklighetens glödande trängtan efter en fullständig, varaktig
försoning— så måste, sedan en dylik försoning genom kristendomen
faktiskt blifvit möjliggjord, uppgiften hädanefter blifva den, att teoretiskt
och praktiskt i allt större djup och omfattning tillegna sig det nya,
som med kristendomen inträdt i historien. Likt ett friskt källsprång,
som vederqvickande, lifgifvande qväller fram inom andens verld, så
utbredde evangelii glada budskap allestädes kring sig ett nytt lif och
väckte till verksamhet dittills okända krafter. Men denna sin
egenskap af att vara en verldsfömyande, verldsfrälsande magt sätter
kristendomen sjelf i samband dermed, att genom Kristus grundvalen är
lagd till en alltigenom ny verldsåskådning, i det att de mensklighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
