Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämningarne: fader, barn, Guds rike eller himmelriket, här ej längre
förekommer endast i form af en gryende aning, utan blifvit just sjelfva
medelpunkten, den alla enskildheterna beherrskande grundåskådningen
i Kristi lära.
En framställning af denna lära, som vore anlagd på uttömmande
fullständighet, skulle det tillkomma att visa, hurusom dessa
kristendomens hufvudidéer med sträng följdriktighet låta sig utvecklas ur de,
så att säga, mera elementära, ännu inom sedelärans område dröjande
betraktelser och maningar, med hvilka Kristus inledde den
ombildningsprocess han företrädesvis på det religiösa området skulle genomföra.
Att gifva en dylik utredning af tankesammanhanget inom kristendomen
kan vid närvarande tillfälle ej vara vår uppgift. Vi inskränka oss
här till att i korthet antyda hvilka slutsatser med afseende på det
religiösa lifvets natur, som följa ur de ofvannämnda utsagorna af
Kristus.
Fadersnamnet, af Kristus användt om Gud, är uttryck för en
oändligt djupare åskådning, än när detta namn förekommer inom
den förkristna verlden. Så är t. ex., för att ej uppehålla oss vid de
hedniska religionerna, inom gamla testamentet uppfattningen af Gud
såsom fader endast en föreställning om honom vid sidan af flera andra.
Gud är för judame framför allt »Jehovah», »Herren», »konungen»,
»Israels helige» o. s. v. Deremot hafva dessa gammaltestamentliga
gudsbenämningar inom kristendomen blifvit, om ej helt och hållet
af-lägsnade, så åtminstone skjutna djupt i bakgrunden. För den
innerliga, hela menniskans väsende genomträngande lifsgemenskap mellan
henne och Gud, som af Kristus uppställes såsom det
eftersträvansvärda idealet för vår religiösa fulländning, eger språket ingen mera
träffande bild än den, att blifva ett barn hos fadren. Kristus har
derföre gjort beteckningen fader till det karakteristiska namnet för
Gud i hans förhållande till menniskan. I detta namn, såsom det af
Kristus användes, ligger innesluten den uppfattningen att sambandet
mellan menniskan och Gud ej är betingadt af någon till individen
utifrån kommande bestämning, utan har sin grund i en mellan den
änd-lige personen och den oändlige bestående ursprunglig och oförlorbar
väsensgemenskap. Gud är ej längre den i sin sublima upphöjdhet
öfver den ändliga tillvaron från menskligheten dualistiskt skiljde
Jehovah ; menniskans bamaskap hos Honom är ej i främsta rummet
beroende af huruvida hon är en medlem af det utvalda förbundsfolket.
I menniskoanden är Gud af evighet närvarande och verksam, utan
att dock — detta följer ur beteckningarne fader och barn — det
enhetsband, som t förefinnes mellan menniskan och Gud, skulle
upp-häfva deras åtskilnad från hvarandra. Judendomens och hedendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
