Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ni8kan af Kristus i vexlande uttryck prisas salig, är sålunda sjelfva
hufyudvilkoret, ja, i sjelfva verket det enda vilkoret för hennes
med-borgareskap i Guds rike. Allt, som grumlar denna mottaglighet, allt,
som minskar menniskans ifver i sökandet efter »de ting, som ofvantill
äro», måste derföre undanrödjas. Hvarje halfhet är förkastlig; endast
ett är nödvändigt, och om dettabör man vinnlägga sig med odelad
hän-gifvenhet, ty »ingen kan tjena två herrar.» Till »den naturliga
men-niskan» ställes den oeftergifliga fordran af sjelfförsakelse; hon måste
afstå ej blott, då deraf göres behof, från jordelifvets lycka och fröjder
utan äfven från all egen vilja, från hvarje rättsanspråk gentemot Gud.
Allt byggande på den egna gerningens förtjenst förutsätter ännu ett
blott yttre förhållande till Gud, och innebär alltså ett återsjunkande
till lagreligionens ståndpunkt. Men härmed inställer sig äfven faran,
att i fråga om det sedligt värdefulla hålla skenet för att vara
väsendet. Hvarest deremot den rätta sedliga sinnesbeskaffenheten är
förhanden, der anses äfven den största trohet i skyldigheternas
uppfyllande icke såsom förtjenst, utan såsom pligt. Endast det ödmjuka
barnasinnet anstår menniskan i hennes förhållande till Gud; att
omvända sig och blifva såsom ett barn är derföre vilkoret för inträdet
i Guds rike.
Ju lifligare menniskan erfar behofvet af den sinnelagets och
viljans förnyelse, som af Kristus framställes under bilden af en ny födelse,
desto närmare är hon ock besittningen af det andliga goda, hon
åstun-dar. Ju djupare det ångerfulla skuldmedvetandet är, desto vissare är
förlåtelsen. En serie af liknelser inskärper i evangelierna den satsen,
hvilken går såsom en grundtanke genom hela Kristi predikan, att den
isolerande sjelfviskheten är den skiljomur, som måste nedbrytas, såvida
mellan menniskan och hennes likar samt mellan hela vårt slägte och
Gud de fasta kärleksband skola kunna återknytas, hvilka innebära
Guds rikes förverkligande redan här på jorden.
Visar det sig sålunda af hvad vi hittills utvecklat, att
fordrin-garae för inträdet i Guds rike äro af rent sedlig. natur och såsom
sådana stälda uteslutande till menniskans vilja — så draga vi af detta
vår undersöknings resultat en vigtig negativ slutsats. Ingenstädes inom
Kristi lära eller öfverhufvud inom den urspungliga kristendomen göres
menniskans delaktighet i Guds rike och i den derigenom förmedlade
försoningen beroende af något hennes försanthållande af ett visst antal
teoretiska lärosatser, eller med andra ord af någon hennes tro i den
senare uppkomna kyrkliga meningen. Den praktiska sinnesförändring,
hvilken kristendomen sätter till sin hufvuduppgift att hos menniskan
åvägabringa, har ingenting att skaffa med den dogmatiska eller
historiska tro, åt hvilken kyrkan tidigt nog, i strid med kristendomens hela
anda, tilldelade betydelsen af att vara »den allena saliggörande.» Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
