Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begåfvad dansk skriftställare anledning att karakterisera kristendomen
såsom det till sjelfva sin natur »paradoxa», »det absurda», hvilket
såsom sådant endast kan blifva föremål för en genom den intensivaste
viljeansträngning framtvungen tro, men omöjligen för ett förnuftigt
begripande. Obestridligt synes ock vara, att denna dualism mellan
»tro» och »vetande» är det resultat, vid hvilket man måste blifva
stående, när man, utgående från den bibliska läran om kristendomens
oskiljaktighet från Kristi person, i sin allmänna uppfattning af denna
person ansluter sig till formlerna i den ortodoxa dogmatiken. Helt
annorlunda framställer sig deremot saken, om vi betrakta den ur den
ofvan angifna synpunkten, hvilken otvifvelaktigt är kristendomens egen.
Det personliga sammanhang, hvars vidmagthållande hvarje enskild har
att sätta till sin högsta uppgift, måste nämligen, då det är ett
personligt, vara ett genom en person förmedladt, ett sammanhang uti en
central personlighet, från hvilken den organiserande kraften strömmar
till det hela, såsom blodet från hjertat föres till lemmame. Sitt
ursprungliga sammanhang hafva alla ändliga personer af evighet i den
oändlige, i Gud, såsom bildande systemet af hans personliga tankar.
Skall nu denna gudomliga tankeverld eller det eviga gudsriket af
men-niskan kunna förverkligas i tiden, så fordras, att hon ansluter sig till,
införlifvar sig med den person, hos hvilken gudomstanken om
men-niskan fått sitt fullständiga uttryck, och hvilken derföre i koncentrerad
enhet i sig innesluter allt, hvad utvecklingen har att framställa i en
mångfald af former. Den sanna menniskan — mensklighetens urbild
och derigenom Guds afbild — måste såsom sådan blifva den högste
försonaren, emedan synden eller menniskans genom viljan vållade
omotsvarighet mot sin idé kan försonas eller afhjelpas endast genom
hennes delaktighet i ett lif, som alltigenom är ett idealmenskligt. Ett
sådant lif var Kristi lif; de nytestamentliga urkundernas lära om
Kristus är, att han är den sanna menniskan. Då i honom blifvit
up-penbaradt menniskans sanna väsende, så är han uppenbararen af det
gudomliga i det menskliga: såsom »menniskans son» är han »Guds son».
I denna mening, men också endast i denna, kan talet om »Kristi
gudom» gälla såsom ett bibliskt berättigadt. Främmande för bibel och
kristendom äro deremot alla dessa halsbrytande fantasiutflygter inom
kristologiens område, hvilka veta att förmäla hurusom Kristus är den
absolute Guden, som, efter att hafva »uttömt» sitt väsende, blifvit
menniska, eller den andre af de tre personer, som tillsammans bilda
Guds treeniga väsende, eller en varelse med två naturer »oupplösligt
och oskiljaktigt» sammanfogade till en person o. s. v. Vidunderligheter
ur logisk synpunkt, förråda dessa »bekännelsetrogna» tankemissfoster
i religiöst afseende en grundåskådning, om hvilken med fog blifvit
anmärkt att dess skaplynne är ett hedniskt, snarare än ett kristligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
