Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristus», alla de rika flöden af kärlek och hopp, som ledde sitt
ursprung frän den troendes mystiska lifsgemenskap med den för honom
döde, och dock evigt lefvande, ständigt närvarande försonaren — alla
kristendomens nya insatser i historien syntes på väg att gifvas till
spillo under en förstenad bokstafstros sammankrympande och
förtorkande inverkan. Der kunde ju ej blifva fråga om ett sammanhang
mellan personerna förmedelst kärlekens föreningsband, hvarest en
materialiserad kyrka sökte förebygga söndringen genom de förbannelser
öfver med henne olika tänkande, som begynna och afsluta »Athanasii
symbolum», detta — såsom Geijer yttrar — »genom de hårdaste
fördömelseformer för andaktens väckelse minst tjenliga, det för den
kristliga kärleken mest frånstötande af alla symbola.» Upplösningstillståndet
i kyrkans inre skyldes blott svagt af den formella enheten i det yttre;
men desto mefa brinnande var just derföre den nitälskan, hvarmed
hvarje kyrkans lydige son lånade sitt bistånd till den kyrkliga
uniformitetens upprätthållande, till skyddandet af »bekännelsens enhet». Den
falska objektiviteten blef den afgud, inför hvilken kristenheten under
sin genom sekler räckande omyndighetsålder knäböjde i stoftet Hvarje
yttring af en mera utprägladt subjektiv lifsåskådning var oroväckande,
när den ej lät sig inordnas i schemat af det som blifvit trott »alltid,
allestädes och af alla»; hvarje kritik var fördömlig, när den ej ledde
till »bekännelsetrogna» resultater. »Otroshj eltarnes» utrotande blef
vil-koret för kyrkans bestånd; den misstänksamma ofördragsamheten blef
en dygd och den grymmaste förföljelse en pligt för betryggandet af den
korsfästes verk och — »på det att Guds ära derigenom måtte förhöjas!»
Helt visst är det påståendet berättigadt, att den ifrågavarande
ortodoxa teorien om »renlärighetens», »bekännelsetrohetens» obetingade
nödvändighet för möjligheten af ett sannt kristligt troslif, representerar
— den må nu möta oss inom sjelfva medeltiden eller hos gengångame
från medeltiden i våra dagar — ett i sina konseqvenser söndrande
och derigenom »kristendomsfientligt» åskådningssätt, farligare än något
annat af dem historien har att uppvisa’. I allmänhet kan med afseende
på förhållandet mellan det dogmatiska och det sedligt-religiösa elementet
i en troslära den regeln uppställas, att ju mera intresset riktar sig på
läroformens utbildande genom förtydligande demonstrationer och subtila
distinktioner, desto flyktigare blir den uppmärksamhet, som egnas åt
det väsentligaste, åt sjelfva innehållet i läran. Om det gifves en tro,
i betydelsen af ett en gång för alla faststäldt qvantum kyrkliga dogmer,
utan hvilkens omfattande »ingen kan varda salig», då är klart, att den
enskildes bemödanden måste, för att begagna symbolets ord, »framför
all ting» gå ut på att genom ett fast och stadigt tillegnande göra denna
tro till sin andliga egendom. Men då detta tillegnande ej kan ske på
tankens väg, derföre att de saliggörande trossanningame äro för
förståndet ofattliga, öfverfömuftiga mysterier, så måste tankens invänd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
