Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven på andra vägar — genom tidskriftsuppsatser och broschyrer — har
kännedomen om Parker och hans läror blifvit vidt utbredd i vårt land. Den första vidlyftigare
redogörelsen för arten af hans författareskap gafs, om vi ej misstaga oss, i en år
1862 åtkommen anonym skrift Om Religion oek Religiositet i deras förhållande till kyrkans
dogmer. Sedan dess hafva uppsatserna för och’ imot den nye »reformatorns»
åskådningssätt så vniit i antal, att man nyligen ej utan skäl talat om en »Parker-litteratur» i Sverge.
Det är på några af denna litteraturs senaste produkter vi önska fösta våra läsares
uppmärksamhet, beklagande dervid, att det knappa utrymmet ej medgifver oss att egna
mer än några få ord åt hvardera. Révilles arbete är den fullständigaste skildring vi
ega öfver Parkers personlighet och lefnadsöden. Uppskattningen af Parkers religiösa
åsigter synes vara gjord med en i allmänhet rättvis fördelning af ljus och skugga,
om ock författarens beundran för sin hjelte stundom gifvit sig luft i nog högstämda
uttryck, såsom t. ex. i slutomdömet: denne man var en profet. »Många af hans argumenter»,
säger Réville, »skola vederläggas, många af hans meningar skola förgätas; men den
grundsanningen, som han har förfäktat — nämligen att allt hvilar ytterst på samvetet, att
Gud uppenbarar sig för enhvar som söker honom, att menniskans och samhällets frälsning,
både på jorden och i himmelen, hvarken beror på dogmér, eller ritualer, eller mirakler,
eller prestadömen, eller böcker, utan på »Kristus i oss», på ett rättskaffens hjerta, en
älskande själ, en kraftig och hängifven vilja — denna sanning skall lefva, och skall verka
att vi lefva med den.» Sådana ord kunna ej anfiat än finna genklang hos de många, som
i våra dagar och i vårt land kommit att allvarligt begrunda den magtpåliggande frågan om
»det förgängliga och det oförgängliga uti kristendomen.» Till dessa sökande själar ställer
författaren af Några sanningsord — som redan förut från trycket utgifvit en broschyr
med titel: Reformatorn Theodor Parkers porträtt etc. — med Parkers ord den
uppmaningen: »Låtom oss dyrka ingen annan herre än Gud, omfötta ingen annan trosbekännelse
än sanningens, ingen annan gudstjenst än kärlekens — och vi hafva ingenting att
frukta.» I bjert motsats till hr E. K:s uppfattning af Parker såsom en »ljusets apostel»
uppträder hr Johansson i Teologisk Tidskrift med påståendet att P:s teologi är »till allra
största delen en väfnad af godtycke och lögn», ja, han drager ej- ens i betänkande att
beskylla P. för »uppenbara osanningar och vanställningar», tillkomna, enligt hvad hr J.
försäkrar oss, »för effektens höjande.» 1 det vi till våra läsares egen pröfning öfverlåta
det försök till en motivering, genom hvilket hr J. menar sig kunna gifva ett slags
berättigande åt detta sitt »kristliga» domslut öfver en annans motiver och uppsåt, anmärka
vi blott i förbigående, att den, som befinner sig på hr J:s och hans själsfränders
»bekännelsetrogna» ståndpunkt i teoretiskt afseende, gjorde sannerligen klokast i att
af-hålla sig från hvarje ordande om ytlighet och sjelfmotsägelser hos andra. Ortodoxens
utmanande hållning kunde lätt gifva anledning till vissa jemförelser, som möjligen
icke skulle utfalla till den fruktade »otroshjeltens» nackdel. Förekomma än hos Parker
åtskilliga oklarheter och mindre lyckade begreppsbestämningar — hans uppgift var
ju ej heller den spekulativa filosofens — så har han dock, just när han i
kristendomens namn bekämpar många bland »den rena lärans» hufvudsatser, »innerst varit
ledd af sanningens anda», för att tala med prof. Nyblæus i hans synnerligen läsvärda
nppsats i Nordisk Tidskrift. Att i P:s religiösa åsigter mycket finnes, som ej
tillfredsställer de högsta fordringarne, detta beror, enligt hvad som framgår ur prof. Nyblæi skarpa,
men opartiska kritik, så litet derpå, att P. uppträdt polemiskt mot »den gängse teologien»,
som fastmera derpå, att han vid sitt negerande af de ortodoxa lärorna ej negerat tillräckligt,
ej i allo frigjort sig från ortodoxiens »naturalistiska» föreställningssätt. Hans kritik af
dessa läror behöfver derföre i åtskilliga stycken omgöras, och ett utkast till en sådan kritik
lemnar prof. Nyblæus sjelf i den ofvannämnda uppsatsen, i det han visar hurusom nästan
hela den »bekännelsetrogna» lärobyggnaden — lärorna om treenigheten, om Kristi gudom,
om hans död såsom ett försoningsoffer för synden, om menniskans totala förderf, om den
eviga fördömelsen m. fl. — är med tänkandets lagar och kristendomens idealistiska
verlds-åskådning oförenlig. I likhet med så många andra tänkande män i vårt land hyser prof.
Nyblæus den öfvertygelsen, att den ortodoxa kyrkoläran är i behof af en genomgripande
ombildning, alldenstund såväl dess spekulativa som dess historiska förutsättningar blifvit till
betydlig del ohjelpligen undergräfda af filosofien, naturvetenskapen samt genom den kritiska
bibelvetenskapens nyaste forskningar. Prof. Nyblæi afhandling är utan tvifvel det bästa, som blifvit
skrifvet om Parker på vårt språk. Vi hembära deu ärade författaren vår tacksägelse för
hans modiga och talangfnlla ingripande i forhandlingarne rörande en högvigtig fråga, som
numera hos oss ej skall falla, förrän oryggligen blifvit faststäldt detta alternativ: antingeu
»bekännelsetrogen dogmatik» — eller sann kristendom!
C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
