Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brutet och spelrum öppnadt ej blott för ytterligare anspråk på
sjelf-styrelse och sjelfförvaltning inom församlingen, utan ock for olika
meningar i religiösa ting att göra sig hörda, obesvärade ,af den
em-betsed, som man antager innebära en forpligtelse för presterskapet att
utan afseende på vetenskapens framsteg eller tidens religiösa behof
fasthålla vid bekännelsens en gång antagna formler. Alldeles
ogrundade torde ej heller dessa farhågor vara. Yi hoppas det åtminstone.
A andra sidan framhålles, att lagen om kyrkomötet häfdar på
kyrkans område just den klass- och stånds-splittring, som samtidigt
derned blifvit från det politiska målsmansväsendets område mödosamt
aflägsnad. Man framhåller vidare, att den ena hälften af kyrkomötets
beståndsdelar — nämligen presterskapet — sannolikt skall uppträda i
sluten falang med all den sammanhållning, som skråanda och
gemensamhet i sjelfviska syften äro mägtiga att förläna. Dess sakförare
skola uppträda med en, om än grundfalsk och oevangelisk, så dock
bestämdt formulerad lära om kyrkan och »embetet», egiiad att ingifva
presterskapet* de öfvermodigaste och förmätnaste anspråk, och stödd
på mödosamt hopgjorda och väl inlärda skäl, som man svårligen kan
vänta, att lekmän, derpå oberedde, förmå på stående fot afvisa.
Lekmännen sjelfva lära, åtminstone i början, icke få någon fana, kring
hvilken de kunna samla sig; det sätt, hvarpå de väljas, gifver föga
hopp om att den liberala meningen skall vid valen göra sig gällande,
helst mängden af de män, som hylla det religiösa framåtskidandet och
det fria församlingslifvet, äro i viss mening okyrkliga, d. v. s. vänta
ingenting af en förändring inom den närvarande statskyrkan, samt
föredraga att verka för sina tankar utanför och oberoende af
densamma.
Äfven dessa farhågor torde i någon mån vara grundade.
Betänkligheter ligga således i begge vågskålame och kunna anses uppväga
hvarandra. Klart är, att då en inrättning af sådan art skulle införas
— och att hon var påkallad lärer ingen bestrida — var det ett
vil-kor, att hon skulle vara lämpad efter bestående förhållanden och
innehålla något, som å’ ömse sidor kunde antagas. Kyrkomötet,
sådant det hos oss kommit till stånd, bär kännetecknen på ett
öfver-gångsskede och måste så göra. Det räcker ena handen åt det
förflutna, den andra åt framtiden. Af nationens egen anda, af
redligheten, friskheten och ihärdigheten i de liberales egna sträfvanden beror,
om det är till afsked handen räckes åt trostvång och mörker, men
till välkomst åt den kristliga demokratien. Hvad vådorna angår, bör
man ihågkomma, att kyrkomötets magt är ganska begränsad. Skulle
hon missbrukas, skulle det veto, mötet eger, hårdnackadt ställa sig i
vägen för regeringens eller riksdagens förslag till en förnuftig
lagstiftning i kyrkliga frågor, så måste detta onda draga det goda med sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
