Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i och med
hvars*uppkomst och tillvext menniskoandames översinnliga förhållande
till Gud och till hvarandra i tiden framträder genom Jesus Kristus
och förverkligas genom den af honom meddelade helige anden.
Grundtanken i denna samfundsbyggnad är, att formerna icke få
utifrån fastställas, utan skola utvecklas inifrån såsom omedelbara skapelser
af den allt lifvande anden. Det inre, det centrala, är det bestämmande;
det yttre iår sin giltighet endast derifrån. Man hyser den fasta tro
på det ursprungligt organiska i menskligheten, på det ursprungligt
systematiska i hennes lemmars anlag, att man kan antaga, att de,
återförenade med hvarandra, skola under den helige andens ledning
bilda ett harmoniskt helt. Den menskliga fåvitskheten får icke
upp-häfva sig till lagstiftare, för att med plumpa händer ingripa i denna
fria och dock af en inre gudomlig la^ bundna samverkan af
personliga krafter.
Häruti ligger redan den starkaste motsats uttalad först och främst
till kastväsendet, som i åtskilliga hedniska religioner och äfven i
judendomen, om än i mycket försvagad form, förefanns. Genom
kastväsendet förutbestämmes samhällsmedlemmens verksamhetsområde,
oberoende af hans ’anlag. Han blir prest, emedan hans fader var det. I
församlingen deremot bestämmer den inre kallelsen kallet. Vidare
ligger häruti en bestämd motsats till allt’ skråväsen inom det religiösa
samfundet, ty den helige anden låter icke fjettra sig af menskliga
stadgar, han »blåser hvart han vill», han erkänner inga med
uteslutande rättigheter omgärdade korporationer såsom förmedlande och
reglerande organer mellan honom och församlingen, som är hans
tempel, eller mellan församlingen och den enskilde, som är hans röst i
templet, och särskildt den nådegåfva, som framför alla andra är
församlingsuppbyggande, nämligen den kristliga siaregåfvan (ngofprjTcia),
yttrar sig som en den friaste omedelbaraste ingifvelse från honom.
Läran om nådegåfvoma är en grundartikel i nya testamentets lära om
församlingen. Det är de personliga, till nådegåfvor förädlade anlagens
mångfald och art, som bestämma »tjenstemas» mångfald och art, och
tjenstema (ihaxovtcu) inom församlingen bära én öfvervägande
personlig pregel. Icke ens de församlingsstiftande apostlame försöka på
förhand afgöra hvilka dessa tjenster böra vara; de hafva sjelfva att
lära det af erfarenheten genom att betrakta andens olika yttringar,
och sålunda finna vi uti Paulus’ skrifter en tydligen på ödmjukt och
andäktigt aktgifvande, på analys af det empiriskt gifna byggd
framställning af nådegåfvomas mångfald (öicugecsig xetguSfiaTtov) *).
*) Jemfor 1 Kor. 12: 4 ff.; Rom. 12: 6 fif.; Es. 4: 11 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
