Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ligger ock i denna sistnämnda nådegåfvas fria, omedelbara,
teo-pneustiska väsen, att hon icke kunde eller finge betraktas såsom
erforderlig bos utöfvaren af ett fast embetes åliggande. Vi finna således
ingenstädes i de apostoliska skrifterna förordnadt, ej ens önskadt, att
de äldste skulle vara »siare». Deremot kräfde de äldstes embetspligter,
som ju utsträckte sig äfven till gudstjenstemas anordning och ledning,
att de skulle vara kunnige i läran och förmögne att skilja det äkta
Jesu evangelium från irrläror. Såsom ett önskningsmål uttalas vidafe,
att de må hafva undervisningens eller lärandets nådegåfva (diåacrxttha), ’)
det vill säga det förståndsmessiga, ur eftertanken’flytande
läroföredra-gets, som, vid sidan af det paraldetiska ordets gåfva och närmast
efter siandets, betraktades som vigtigt för församlingen. Egde en
äldste denna gåfva, så icke blott ledde och öfvervakade han gudstj
enstens gång; han kunde äfven uppträda bland talame, som uppstodo
ur församlingens midt, och sjelf uppbygga med ordet. Ofta, men icke
alltid, voro ock de äldste på en gång herdar och lärare (öidaaxaXoi).2)
Presbyter-embetet var således icke ett ordets embete, ehuru
presby-terae, på grund af sin personliga kallelse, såsom innehafvare af sin
personliga, vid’ intet embete bundna gåfva, äfven kunde undervisa och
lära. Hvarje försök att ur de äldstes embete härleda ett särskildt
prestestånd strider fördenskull mot sakförhållandet. Det strandar
redan på 1 Tim. 5: 12, hvaraf framgår, att äldste funnos, som icke
»arbetade i ordet och läran» och icke ansågo sig, på grund af sitt
embete, dertill befogade, emedan de saknade lärandets nådegåfva.
Dessa begge embeten — de äldstes (presbyteremas) och
församlings-tjenarnes (diakonernas) voro, såsom nämndt, de enda inom och af
församlingen stiftade, de enda, hvilka af församlingen erkändes såsom
fasta och för framtiden bestående. Men jemte och öfver dem stod,
såsom vi alla veta, ett kyrkans ur- och grundembete, som icke var
stiftadt inom och af henne, utan omedelbart af Jesus sjelf, och icke
beräknadt att fortfara i kommande tider, utan oskiljaktigt bundet vid
ett antal särskildt dertill utrustade män — nämligen apostolatet.
De ursprunglige tolf apostlame voro till sitt embete kallade,
utrustade och helgade omedelbart af sin herre och mästare. Af de tre
sedermera tillkomne hade Jakobus, herrens broder, och Matthias
tillhört Jesu närmare umgänge och bevittnat hans lefnad och lära
alltifrån Johannes döparens dop, tills han blef borttagen ifrån oss»
(Apostl. O. 1: 22). Den tredje, Paulus, blef genom den från döden
uppståndes personliga uppenbarelse gjord från Jesu förföljare till hans
sändebud. Alla innehade den fullmagt, som Petrus i sitt tal vid * *)
’) I Tim. 3: 3, 12.
*) Ef. 4: 11; 1 Tim. 3: 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
