Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika litet kan han tro eller icke tro å mina vägnar; och lika litet som
han kan öppna eller stänga himmelen eller helvetet för mig, lika litet
kan han drifva mig till tro eller otro... Det år en fri sak med tron,
kvar till man ingen kan tvinga. Ja, det år ett gudomligt verk i anden;
skall då yttre våld framtvinga och skapa det?»
Vid den tid, dä han yttrade detta, hade han med smärta förmärkt,
att furstame i de reformatoriskt sinnade delame af Tyskland visade
stark benägenhet att rycka till sig ledningen af de kyrkliga
angelägenheterna, hvilka Luther, äkta demokratiskt, velat anförtro åt det
kristna folket sjelft Denna furstames lust att inrätta »statskyrkor»
tadlade Luther i så häftiga ordalag, att en författare i våra dagar
knappt skulle kunna begagna dem. Redan då funnos sofister, som
sökte försvara samvetstvång från statens sida med det ömkliga
argument, att när staten uppträder mot en »irrlära», förtrycker den icke
samvetena, utan skyddar blott den offentliga ordningen, som genom
religions- och sektfriheten skulle kunna råka i fara. Detta på en gång
listiga och dumma påstående, som man än i dag kan få höra,
besvarades af Luther med följande ord: »Kätteri kan aldrig med våld
af-värjas; dertill behöfs ett annat grepp; här gäller en annan strid än
med svärdet. Guds ord skall här strida; uträttar Guds ord icke saken,
så blir den outrättad äfven af den veridsliga magten, om också denna
fyllde verlden med blod. Kätteri är ett andligt ting, som man ej kan
sönderhugga med jera, ej bränna i eld, ej dränka i vatten.» —
Statsmagten, tillade Luther, är dessutom obefogad att döma och inskrida i
andliga ting, har således ej heller rättighet att »afvrärja irrläror»; detta
öfverskrider den förnuftiga gränsen för dess verksamhet.
Huru djupt har icke den lutherska kyrkan sjunkit under hans
ståndpunkt, hvars namn hon bär! De åsigter Luther här uttalat äro
kristendomens, humanitetens och den moderna civilisationens; men huru ’
smädade och förkättrade hafva de icke varit och äro de icke ännu,
hvilket motstånd hafva de icke rönt och röna de icke ännu från dem,
som skulle vara fortsättare och befrämjare af Luthers verk!
Skall den svenska kyrka, som bär Luthers namn och nu i
»det allmänna kyrkomötet» erhållit ett organ för sin lagstiftande
verksamhet, sträfva att verkliggöra hans framtidsplan samt, om än långsamt
och med ängsligt öfvervägande af hvad som utan svåra brytningar kan
utföras, dock framskrida på den bana, som han öppnade, emot det
mftl, på hvilket hans längtande blickar voro fastade: den fria religiösa
församlingen? Éller skall hon, förgäten af kristendomens fria forntid
och af de grundsatser, på hvilka hon såsom reformerad församling
hvilar, skrida tillbaka till den hierarkiska ståndpunkten, till prestvälde,
samvetstvång, vidskepelse och andlig död? Derom är frågan. I det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
