Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers och de äldre andaktsböckerna, icke förstående, att bibelkunskap
och religionsvetenskap icke kunnat stå stilla, utan måst såsom allt
annat efter trehundrade år hafva betydligen framgått; hvarföre, öm
man ville återgå till Luther och sextonde seklets teologi, det vore vida
större skäl att i sin forskning återgå till de första århundradenas
kristendom och till bibeln sjelf, som efter våra egna bekännelseskrifter
dock är den yttersta och säkra kunskapskällan. Men den som icke
dertill tror sig ega nog insigt eller lärda studier, han får derföre ej
klandra allt nytt, utan i någon mån erkänna äfven resultatema af
den nyare bibelforskningen, som i skarpsinnighet och grundlighet visst
ej gifver den äldre efter, om också allt ej stöpes i den gamla iormen.
Så mycket äfven vår tids pietism bör erkännas hafva bidragit till att
lifva religionssinnet och fromheten, så är den likväl sjelf för oklar,
för att i någon mån kunna upplysa och rena kyrkoläran samt hvilar
äfven på en ganska ensidig uppfattning af kristendomen, i det man
nämligen uteslutande faster sig vid de ställen i Skriften, som handla
om menniskonaturens förderf genom arfsynden och Guds oumbärliga
bistånd vid nya födelsen, men förbiser andra, t. ex. Matth. 3: 2, 8;
4: 17; 26: 41. Luk. 3: 8: 5: 32; 22: 46. A.-G. 2: 38; 3: 19; 10: 34.
Rom. 2: 14, 15; 7: 18—22; 8: 4, 5, 30. Gal. 5: 17; 6: 8. Ephes.
4: 22—24; 6: 11, 13. Phil. 2: 12. 1 Thess. 5: 6, 21, som lika
otvetydigt uppmana syndaren att sjelf gripa sig an och med de af Gud
skänkta krafterna fritt anstränga sig för sin förbättring, hvilka sednare
ställen voro alldeles oförklarliga, om efter syndafallet hos menniskan
vore ingen qvarlefva af sedlig kraft. Man kunde tro, att det dock
vore nödigt fasthälla denna pietismens grundåsigt ur den kristliga
ödmjukhetens synpunkt. Men en djup känsla af vår sedliga
ofullkomlighet, vårt beroende och vår tacksamhet för Guds nåd kan ega rum,
utan att vi liksom tillintetgöra oss sjelfva, vårt förnuft och vår
moraliska frihet, hvilket skulle förhindra äfven den nödiga
vaksam-hetenöfver oss sjelfva och det glada uppsträfvandet till
fullkomligheten.
Att åter säga med Form. Concordice, att menniskan väl kan
motstå, men af egen kraft icke ens följa nådens inverkan, är ungefär
detsamma som påståendet, att skepparen väl kan segla upp mot vinden,
men ej länsa undan för stormen, såvida ej samma vind tillika
sjelf-mant omvänder seglen och rodret. Äfven är ju klart, att om den
uteblifna bättringen skall kunna syndaren tillräknas, så måste han ega
någon kraft att dertill bidraga, samt att denna medverkan består uti
att icke blott passivt mottaga, utan sjelfständigt sig tillegna och bruka
de af Gud gifna krafterna och medlen. Härigenom nedsättes ej det
ringaste Guds nåd, utan tvärtom kunde man befara, att den blefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
