Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geliskt prestvälde, en i talrika former’ skiftande myndighetstro.
Så-länge folkfrihet, borgerlig likställighet och rättighet till sjelfstyrelse
nödgas träda i bakgrunden infor godtycklig envåldsmagt, onaturligt
privilegii-väsende och en mekanisk »regering» (byråkrati), har
revolutionens genius, äfven der den for ögonblicket synes slumrande,
ingalunda trädt ifrån skådeplatsen för alltid. Vare sig det gäller altaret
eller thronen, måste sammanhanget med tidsmedvetandet upprätthållas
på den lugna ombildningens väg, såvida ej de vanvårdade
tidsbehof-vet tillsist skola kräfva ut sin rätt på omstörtningens oregelbundna
stigar.
Fullföljande reformationens grundtanke, ställer vår samtids
religiösa bildning till kyrkan främst af allt den oeftergifliga fordran, att
den kristna trons begrepp må af henne återställas ur dess nuvarande
kyrkligt förvridna skick till dess ursprungliga renhet och sanning.
Bekanta äro de tvenne stora satser, i hvilka refprmationen
sammanfattar sina yrkanden: »tron ensamt gör menniskan rättfärdig», och
»endast den heliga skrift är källan för vår tro». Genom båda dessa
uttalanden är yxan satt till roten på katolicismens och medeltidens
verldsåskådniug. Tron rättfärdigar, d. v. s. endast menniskans totala,
såväl teoretiska som praktiska hängifvenhet åt och bestämdhet af det
gudomliga åvägabringar hos henne den rätta sinnesförfattningen; endast
genom att på detta sätt till hela sin personlighet genomträngas af och
lefva i Gud eger hon visshet om försoning och salighet Häri ligger,
att den sanna tron icke kan vara ett menniskans förhållande till några
mellan henne och Gud stående mellanmagter; den är icke, såsom
katolicismen lärde, en tro på en »allena saliggörande kyrka», icke heller,
i enlighet med den lutherska ortodoxiens senare antagande,
nödvändigt förbunden med omfattandet af en kyrklig »bekännelses» alla
lärosatser. Den enskildes lif i Gud förutsätter icke för sin möjlighet hans
instämmande i någon én gång för alla fastställd doktrin rörande Guds
väsende och sättet för Hans uppenbarelse. Långtifrån att lemna
något stöd åt den nutida »rättrogenhetens» reaktionära bemödanden
att af bekännelsen göra en »papperspåfve», ett slags opersonlig
medlare mellan menniskan och Gud, tillåter och fordrar den ursprungliga
protestantismen, att hvarje enskild genom sjelfständigt tankearbete på
biblisk grund bildar sig en öfvertygelse om hvad som är skriftenlig,
kristlig lära. Den fria forskningen i skriften är den grundsats, under
hvilken hvaije på traditionens väg eller genom kyrkomötens beslut
antagen tolkning af skriften måste underordna sig. Men härigenom
är i afseende på uppfattningen af det kristna läroinnehållet
utveeklin-gens berättigande inom protestantismen höjdt öfver allttvifvel. Då från
katolicismens förutsättningar vetenskapen om den kristna religionen
måste blifva dogmatik och såsom sådan stationär, oförmögen af all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
