Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu i mycket på hednisk grund; ur stånd att för tanken fasthälla
det rent andliga, klädde de hednekristne detta andliga innehåll i ett
naturalistiskt förestallningssätts former. Så stor olikheten än är mel-,
lan den äldsta kyrkans forslagsmeningar i fråga om Guds förhållande
till menniskan, finna vi dock knappast någorstädes ett verkligt
tillnärmande till Kristi egen tanke. Fastmera sökte man hringa Kristi utsago
om sig såsom »Guds son» i samband med den i tvenne evangelier
upptagna mytiska »forhistorien», hvilken dessutom i de hedniska
religionslä-roraa egde talrika analogier. Ett fysiskt betraktelsesätt blef härigenom
det förherrskande: Gud tänktes såsom Kristi fader, försåvidt Han, med
undanskjutande af den menskliga födelsen, aflar sonen genom sin ande.
Då sedermera Logos-läran vunnit insteg inom kristna teologien, blefvo
begreppen »Logos» och »sonen» liktydiga; den fysiska betraktelsen
började vika för en metafysisk; föreställningen om en i tiden skedd aflelse
utvidgade sig till den om en födelse före tiden och af evighet. Guds
faderskap tänktes nu bestå deri, att ur Hans väsende af evighet
framgår Logos eller sonen, hvarvid man då i inkarnationen såg endast den
tidliga fortsättningen af den eviga födelsen. — Detta i fråga om Guds
förhållande särskildt till Kristus. Till menniskoma i allmänhet
tänktes Han såsom fader företrädesvis \ sin egenskap af deras och
verlds-alltets skapare, hvarigenom urkristendomens sedligt-religiösa faderside
äfven här fick en mera fysisk färgläggning.
Det inses lätt, att den nu i korthet antydda uppfattningen, hvars
vidare dogmhistoriska utveckling vi ej här kunna följa, måste i mer
än ett afseende grumla renheten hos den ursprungliga kristendomens
grundåskådningar. I det man lät Kristi Guds-sonskap grunda sig på
ett hans vare sig fysiska eller metafysiska undantagsförhållande till
fadren, försvagade man känslan af de troendes personliga sammanhang
med sin medlare och genom honom med Gud. Den idealmenskliga
fulländning, som för Kristi eget medvetande framstod såsom resultatet
af hans sedligt-religiösa utveckling, blef genom dogmen om hans »gudom»
honom tillagd såsom en hans sjelfskrifna, utan möjlighet att misslyckas
vunna arfvedel; men härigenom borttog man från hans person dess
historiskhet och från hans lefnad dess föredömliga kraft. Var mellan
Kristi bamaskap hos Gud och de på honom troendes en oöfverstiglig
. artskilnad befastad, så kunde tron ej längre förblifva den i
kristendomen samhällsbildande’ eller i egentlig mening kyrkostiftande
principen. Dess tyngdpunkt förlädes då från lifvet i den ideala förebilden
till läran om den andre gudomspersonen, från viljan till den
dogma-tiserande reflexionen, från det personliga till det opersonliga. Men
derigenom var äfven kristendomens ursprungliga väsensbestämdhet så
godt som utplånad, och början gjord till den utvartes, hälft hedniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
