Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stor, kan endast en framtida forskning afgöra. Dessa grundämnen
kunna imeliertid icke förändras.- De kunna väl med hvarandra ingå otaliga
föreningar, men deras qvaliteter äro dock oföränderliga, ofÖrytterliga.
Kortast och lättast kunna vi få denna sanning lefvande för oss genom
följande bekanta uttryck: »jemmolekulen förblifver densamma vare sig
att den i malmådern ligger gömd i jorden, i meteorstenen genomilar
den ändlösa rymden, i lokomotivhjulet smattrar fram öfver skenorna
eller i blodcellen kretsar genom skaldens hjerna.»
Annorlunda är förhållandet med krafterna, de må nu uppträda
såsom rörelse i vanlig mekanisk mening, såsom värme, ljus, ljud,
elektricitet, magnetism. Dessa öfvergå under sin verksamhet oupphörligen
i hvarandra och kunna sålunda, om man så vill, betraktas såsom
egentligen blott olika former eller yttringar af en och samma grundkrafL
Denna deras öfvergång i hvarandra — denna krafternas ständiga
kretsgång i naturen innehåller nyckeln till förklaringen af alla
naturprocesser.
Det är från dessa med aforistisk korthet här antydda principer, som
fysiologien måste utgå vid sitt försök att utforska den organiska
naturen. Då nu ingen ny materie och inga nya krafter vidare kunna
skapas af intet, så måste den organiska verlden för sina brokiga
former och sitt rörliga lif hemta materialet ur naturens allmänna
förråder. Den nyare fysiologien har derfor utgått från den förmodan,
att inom de lefvande organismerna samma krafter måste verka och
efter samma lagar som inom den oorganiska naturen. Den har sålunda
ställt till sin uppgift att söka utforska och förklara lifsyttringarne
ur de allmänna naturlagarne. Härmed var den väg funnen, på hvilken
fysiologien gjort sina sista betydelsefulla framsteg.
Fysiologen måste, då han på detta sätt begynner sitt arbete,
betrakta den lefvande organismen såsom ett kompliceradt konstverk,
en maskin af helt egendomlig och okänd konstruktion.
En obildad, i mekaniken okunnig menniska, t. ex. ett naturbarn
från söderhafsöame, som första gången ser ett lokomotiv ila fram
utefter sin bana, skall i sanning ej förmå att gifva ens den aflägsnaste
förklaring öfver detta underbara fenomen — ej fatta den mägtiga
kraft, som drifver det långa och tunga tåget med vindens hastighet
framåt. Han skall mumla något om onda eller goda andar, som drifva
sitt spel; — men vill han verkligen på erfarenhetens säkra väg taga
reda derpå, så måste han först se lokomotivet i hvila, taga sönder
detsamma i dess enskilda delar och studera det i alla dess detaljer
för att komma under fund med hvars och ens andel i det hela. Det
fordras det oaktadt godt förstånd och ihärdigt arbete för att i grund
fatta och förstå detta jemförelsevis enkla konstverk af mennniskohand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
