Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess mekanik. Hvarje gång viljan inverkar på nerven, sammandrager
sig muskeln — alldeles som då dambordet drages upp och släpper
vattnet på qvamhjulet — eller som då man vrider på en kran och
släpper in ånga i cylindern och dermed sätter maskinen i gång.
Man må icke föreställa sig, att -viljan är den enda kraft, som
formår framkalla denna reaktion hos muskeln. Långt derifrån! Viljan
kan i detta fall på mångahanda vis ersättas. Ett elektriskt slag på
nerven, en kemisk inverkan, en hastig temperaturförändring, ett
mekaniskt våld — allt detta har samma verkan. Det väcker muskeln
till arbete och detta arbete är nu, såsom alltid, en kontraktion af alla
de enskilda muskeltrådame — ingenting annat. Muskeln är som ett
laddadt gevär — den är verkligen »laddad» — den gömmer i sig en
slumrande kraft, som kan bringas i verksamhet genom en ringa
anledning. Liksom muskeln kan sättas i verksamhet genom många andra
ting än viljan, så kan ock geväret fyras af icke blott genom hanens
fall på knallhatten, utan äfven genom en elektrisk gnista, genom
uppvärmning, genom en kemisk tändsats o. s. v. — Men när det brinner
af, så sker det alltid genom en explosion af krutet.
Hvarje ting i naturen har sina bestämda egenskaper. Man skall
icke begära att få se krutet kontrahera sig och muskeln explodera —
det vore ett våld på naturen.
Icke heller skall man tro, att vi behöfva göra alla dessa
experimenter med muskeln medan den öfriga kroppen ännu lefver eller
medan muskeln sitter qvar på den plats, der den vuxit upp. — Visst icke.
Vi kunna döda ett djur och från den .döda kroppen lösgöra en muskel
med sin nerv, upphänga den på passande sätt i våra apparater och
studera lagarna för dess verksamhet. Vi behöfva icke brådska alltför
mycket dermed, ty vi hafva timmar på oss.
, Man behöfver sannolikt blott en gång se ett sådant enkelt
experiment, för att sedan kunna fritt blicka ut öfver naturen och se henne
i ett nytt ljus, liksom med nya ögon. Hur har det nu gått med den
gamla lifskraften? — Den är uppenbarligen .icke längre det band, som
sammanhåller de särskilda organema, icke den kraft, som gifver dem
lif och utför deras förrättningar. Närhelst vi önska det, kunna vi se
den synen, att en muskel lefver och reagerar på vanligt sätt, långt efter
sedan det djur är dödt, hvilket den ursprungligen tillhörde. Nåvälf
detta är icke ett enstaka fall, det är ingen egenskap, som tillkommer
muskeln ensam. Tvärtofn är det en allmän lag, att hvarje särskildt
organ, stort eller litet, lefver sitt eget lif och fullgör sina bestämda
funktioner, så länge det eger de nödvändiga vilkoren derfor.
Hvad muskeln beträffar, så skall den behålla sin
kontraktionsför-måga — lika godt inom eller utom organismen — så länge den eger
tillräckligt brännmaterial qvar, så länge icke för mycket förbrännings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
