Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gift» inkommen i ett sår» orsakar döden. Här skulle man måhända åter
vilja taga sin tillflykt till »lifskraften», men en sådan förklaring
behöf-ves icke. Saken förhåller sig så, att giftet ytterst långsamt och trögt
förmår genomtränga magens slemhinna, men deremot går ganska hastigt
och lätt genom njurame. Följden blir naturligen den, att det aldrig
hinner samla sig i blodmassan ens i så stor qvantitet, som behöfves
för en förgiftning. Här är således en rent fysikalisk grund
förhanden, som förklarar fenomenet. Det gifvas andra ämnen, som gå lätt
genom magslemshinnan och trögt genom njuren; — dessa måste vid
fortsatt bruk hopa sig i blodet
Genom en sådan fysikalisk process upptages nu imellertid ur
den intagna födan de preparerade, dugliga näringsämnena i blodet
och det är först här, som den egentliga förbränningen börjar, härsom
brännmaterialet fattar eld. Blodet är det organiska lifvets egentliga
härd och när skalden drömmer om en eld, som strömmar i hans ådror,
om feberglöd och brinnande pulsar, så är denna hans dröm i viss
mening bokstafligen sann. För denna förbränning i och geDom-blodet
fordras, liksom för hvarje annan, kol och syrgas. Kolet innehålles
rikligen i de upptagna födoämnena och syret måste hemtas från
atmo-sferens stora allmänna förråd.
Det är ett särskildt organ i vår kropp, som har åtagit sig
uppdraget att hemta syre ur atmosferen. Detta organ är lungan, som
likt en blåsbalg ständigt pumpar luften in och ut genom en särskild
mekanik. I de fina kärl, hvilka i ett sirligt nät genomdraga lungans
inre yta, kommer blodet i en obehindrad och intim beröring med den
luft, som vid hvarje andetag inströmmar genom luftvägarne. Der
upptager blodet syre och afgifver i stället, liksom till ersättning, kolsyra.
Lungan är således en ventilationsapparat, hvilken motsvarar på en
gång dragluckan på våra ugnar, der luften strömmar in och
skorstenen, der röken hvirflar ut.
Hur vigtig denna ventilation för lifvet är, det känner en hvar.
Det första andetaget bruka vi beteckna såsom lifvets början och det
sista såsom dess slut — lefva och andas äro i dagligt tal liktydiga
uttryck. Denna ventilation fortgår oäfbrutet dag och natt, i sömn
och vaka hela lifvet igenom, oberoende af vår vilja, liksom ett
uppdraget urverk. När den en gång stannar, då slocknar lifvets lampa.
Men det är ej nog att denna förbränningsprocess, hvars båda
ändpunkter i respirationsprocessen löpa tillsammans, försiggår blott i
lungans fina kärl, ehuru den yta som blodet här utbreder mot luften till
följd af lungornas byggnad är långt större, än Inan kanske föreställer
sig. Yår kropp brinner icke såsom ett antändt ljus från ofvan och
till nedan, blodet icke, såsom antänd sprit eller olja, blott på ytan.
Den långsamma elden måste spridas till alla de minsta delarne af vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
