Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår kropp måste oupphörligen ur naturens stora förråder låna
de krafter, hvarmed den underhåller lifsprocessen och lika oupphörligt
åt dessa förråder återgifva, hvad den sjelf förbrukat.
Ett lokomotiv, utrustadt för en resa, måste hafva sitt förråd af
kol och vatten med sig — utan detta rullar det endast ett litet stycke
utåt banan, för att af sig sjelft stanna, så snart elden slocknat under
pannan. På samma sätt med menniskokroppen. För att riktigt förstå
denna, måste vi se densamma i sitt rätta sammanhang med de
nödvändiga vilkorén för dess existens. Om vi således tänka oss en
fullvuxen, frisk menniskokropp utrustad för resan genom lifvet, så måste
vi för ett fullständigt schema också tänka oss bredvid å ena sidan allt
hvad den för en hel lifstid behöfver af föda, dryck och luft och å den
andra allt hvad den lemnar tillbaka åt luften, vattnet och jorden. Det
är gifvet, att dessa qvantiteter växa med antalet år, som lifvet tänkes
vara, och om vi antaga det till 60—70 år, så behöfves det ingen stark
fantasi för att stapla upp de pyramider af bröd, kött m. m., skapade
sjöar af vatten, öl, bränvin o. s. v., som utgöra matsäcken. Dessa
massor tänke man sig nu såsom en våg, som, kommande från ena sidan,
vandrar igenom menniskokroppen, för att på den andra sidan, såsom
Göihe uttryckte sig, »återgå till elementerna» igen.
Denna bild af menniskans lif är visserligen i hög grad prosaisk,
men den är likväl sann. När kroppen är död, hemfaller den åt
förruttnelsen, hvilket egentligen blott är en fortsatt förbränningsprocess
med i hufvudsaken samma förlopp och i kemiskt hänseende samma
slutresultat som under lifvet. Af hela vår kropp stannar endast minsta
delen qvar på jordytan, — endast en liten hög af aska; — men den
ojemförligt största delen sprider sig i atmosferen i form af kolsyra och
ammoniak.
Om vi nu besinna att menniskor och djur i årtusenden lefvat och
dött på jorden, så förefaller det oss helt naturligt, som skulle detta
vårt hem blifva mer och mer obeboeligt för nu lefvande och
efterkommande generationer. Syreförrådet måste ju oupphörligen förminskas
och atmosferen i stället mättas med kolsyra och ammoniak, hvilkaäro
irrespirabla gaser. Korrektivet ligger dock nära tillhands i den
lyckliga omständigheten, att växterna just lefva af dessa lemningar efter
djurverldens och menniskans lif — men ej nog dermed: af dessa
lemningar bereda de genom sin lifsprocess just de ämnen, som djuren och
menniskan behöfva för att kunna lefva. Hvad djuren förderfva göra
växterna godt igen. När solstrålarna falla på deras gröna blad,
upptaga de ur atmosferen kolsyra och ammoniak, sönderdela kolsyran i
dess enkla beståndsdelar, återlemna deraf syret åt atmosferen igen,
men behålla kolet för att deraf tillsammans med andra elementer,
bilda i sin egen kropp de ämnen, hvaraf djuren och menniskan lefva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
