Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att politiskt uppfostra ett nytt slagte, som skall Öppna Bet nya
Frankrikes tidehvarf.
* v z
Prevost-Parodol’s arbete innefattar tre hufvuddelar. Första boken
handlar om betydelsen af demokrati samt om de faror, som hota detta
styrélsesätt; den andra om de styrelsegrundsatser och inrättningar,
som lämpa sig bäst för den franska demokratien; den tredje
innehåller en återblick på Frankrikes historia sedan 1789 jemte några råd
till den nuvarande generationen. Vi kunna ej här uppehålla oss vid
alla de betydelsefulla frågor, åt hvilka författaren egnat hvar sitt kapitel
under dessa tre hufvudrubriker, utan nödgas inskränka oss till några
af de vigtigaste.
Man har ansett Prevost-Paradol, jemte Charles Rémusat och ännu
några flere, såsom en yngre klass i »den doktrinära skola», som genom
Guizot från England lånade sin politik, genom Royer-Collard hemtade
sin filosofi från Skotland, och genom Barante tillgodogjorde sig
Tysklands kritiska och litterära principer, och bland hvilkens fåtaliga skara
det berömdaste namnet, utom den först anfördes, är Thiers. Vi skola
ej afgöra, om Prevost-Paradol rätteligen bör räknas för en fortsättare
af denna s. k. skola, af te parti du canapé, med hvilket spenamn
dok-trinärema stämplades af grefve Beugnots malice: han påstod sig en
gång ha närvarit vid en sammankomst och funnit dem allesamman
sittande i en soffa. Måhända förhåller det sig snarare så, att det
doktrinära partiet finns ingenstädes, utom i — parti-polemiken, och att
hvarje parti inom sig räknar doktrinårer. Nekas kan ej, att
Prevost-Paradol stundom visar sig doktrinär, intagen af engelska
statsrätts-fiktioner och hyllande den numera i alla länder utslitna
bourgeoisliberalismen från 1830. Det är särdeles i två hufvudpunkter denna
hans riktning röjer sig, nämligen i hans karakteristecknmg af
demokratien och hans uppfattning*af den konstitutionella monarkien.
Prevost-Paradol erbjuder visst icke någon mycket
eftersträfvans-värd eller oersättlig allians åt dem, som principiellt äro demokratiens
motståndare och till hvarje pris vilja bekämpa den. Han anser det
något så när lika möjligt, att i längden hindra den demokratiska
samhällsordningen, som att leda en flod tillbaka till källorna. Men han
spejar med ifrig blick efter demokratiens faror, och han öfverdrifver
dem, ej utan en rätt betydlig mon af orättvisa. Beskyllningen mot
demokratien, att den är misstänksam och afundsjuk mot all
öfverläg-senhet, denna välbekanta obligat-stämma i den frihetsfientliga kören,
som oaflåtligt varierar den atheniensiska ostracismens gamla tema,
återfinna vi sålunda hos vår författare. Hvad den franska demokratien
vidkommer, har en af hans eljest mest erkänsamme och rosande
recensenter tillbakavisat anklagelsen, såsom enligt faktiska, handgripliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
