Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om vi göra oss den frågan: hvad hade Ernst Björck af naturen eller
genom sådana omständigheter, som på honom icke berodde? så råka
vi nästan i förlägenhet för svaret; icke så som om det vore svårt att
nämna åtskilligt, som han hade, men så, att det till att börja med
synes vara nästan omöjligt att uppleta något, som han icke hade.
Man brukar säga om den eller den, att han af naturen blifvit utrustad
med rika anlag: Ernst Björck gjorde nästan det intrycket, att han
af naturen fått icke allenast de rika anlagen, utan äfven sjelfva
utvecklingen och användningen af dessa anlag. »Ernst Björck är en
mild naturkraft» hördes någon en gång leende påstå. Det är klart, ,att
detta omtalade intryck icke kunde göra anspråk på erkännande såsom
fullständig sanning. Vi skola straxt angifva skälet, hvarföre det blef
sådant, som det var. Att det ej kunde vara alldeles riktigt, ligger i
öppen dag för hvar och en, som vet, hvad det vill säga att vara en fri
menniska. Ingen är, hvad han är, blott genom omständigheterna; ty
omständigheterna må vara hvilka som heldst, så kunna de alltid af
den, hvilka de träffa, på många olika sätt användas, och det är
personen sjelf som i yttersta hand afgör, hvilket det verkliga sättet blir.
Men sannt är, att Ernst Björck af naturen och omständigheterna
fått rika gåfvor. På sätt och vis var hans naturliga menniska ett
konstverk, han var ett helt af mästerligt sammanförda elementer, han var
en harmoni. Jag vet intet ord, som bättre än ordet harmoni återger
det intryck, man måste erfara af denna älskvärda menniskonatur.
Sjelfva den kroppsliga gestalten och det yttre uppträdandet gåfvo detta
intryck. Der fanns ingenting af öfvermått och ingenting af brist,
ingen oro i blicken, ingenting trånsjukt i anletsdragen, ingenting
jäg-tande i rörelsen: allt var lugn, jemnmått, harmoni. Man tog nästan
för gifvet, att en sådan varelse icke var åtkomlig för kroppsliga
lidanden, sjukdom och död. Eller rättare: när man såg honom, tänkte man
på allt annat än sådant. Också var hans helsa beundransvärd, och
han behöfde for att bevara henne ingen ängslig omsorg; hon följde
honom af sig sjelf. Derföre, när dödsbudet kom till hans vänner, kom
det icke blott såsom en sorgepost, det kom såsom en obegriplighet.
Tankame hade aldrig förut gått i den riktningen. Till och med den
yttre naturen tycktes af sina tjensteandar hafva tagit det löfte att icke
störa denna företeelse af idel harmoni. Sommarhettan skulle för
honom vara en angenäm värme, vinterstormen skulle bringa svalka,
mörkret skulle blott underlätta hans poetiska andes skaparverksamhet, och
om han sof, borde solljuset akta sig att alltför mycket störa hans
slummer; sjelfva tiden skulle, när hans tankar voro sysselsatta, gå
honom förbi med tysta fjät. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
