Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verksamhet såsom inflytelserik akademiker, öfverensstämmer
fullkomligt med hans förut anmärkta benägenhet att uppfatta konsten och
, det sköna såsom ett fristående fenomen, ett faktum, en form, som,
en gång utvecklad, helt enkelt bör erkännas. Deraf hans sällsynta
förmåga, att omfatta de mest stridiga estetiska principer och
konstuppenbarelser; deraf hans motvilja för fosforisterna, som blott
bekämpade det gamla, utan att sjelfva åstadkomma positivt fullgångna
skapelser i poesien; deraf hans kärlek på en gång för gustavianen
Leopold och nyromantikern Tieck. Beskow drogs i litteraturen, så att
säga, utan reflexion till allt det lysande, fullbordade såsom sådant;
den inre striden, det skönas utveckling förblef deremot främmande för
honom. Detta karakteristiska drag hos Beskow, att öfverallt omfatta
det faktiska, det fulländade, sammanhänger slutligen djupt med ett
annat, som blef af högsta betydelse för hans egen utveckling, nämligen
med hans varma dyrkan af den snillrika, utpräglade personligheten, det
lefvande färdiga konstverket. Utan tvifvel fanns i Beskows lif en
period, då han hyllade poeterna och konstnärerna nästan lifligare, än
poesien och konsten. Men hans blick inskränktes ej blott till detta
område. Hvarje personlighet, som framstod betydelsefull och stor,
anslog Beskows ädla och mångsidigt bildade sinne. För hans plastiska
fantasi blef verlden och historien ett galleri af representativa män, på
samma gång den orediga massan, profanum vulgus, måhända sjönk nog mycket
i skuggan. Denna genius-kult, understödd af en viss
Göthe-sjelftillräck-lighet i Beskows eget lynne, förmildrades dock småningom, på samma
gång den bar sin sköna blomma i hans mästerverk, hans
»Minnesbilder». Genius-kulten öfvergick mer och mer i varmaste hängifvenhet
för äen akademi, Beskow tillhörde’ såsom ledamot och sekreterare, samt
slutligen i lågande kärlek för fosterlandet, ur hvilka förenade känslor
hans Gustaf den tredje och Carl den tolfte framgingo.
En lika ovanligt rik som kraftig natur, stannade Beskow ej på
. utvecklingsstadier, som de flesta andra skulle hafva ansett såsom ett
emådt mål. Åren, som förslöa så mången intelligens, endast skärpte
hans. Af sina mångsidiga konstnärsegenskaper utvalde han slutligen
den starkaste: förmågan att plastiskt uppfatta personligheten. Sin brist
på filosofiskt djup ersatte han genom omfattande verldserfarenhet.
Hans lekande skalkaktighet öfvergick på sista åren i storartadt allvarlig
uppfattning af fosterjordens öden.
Efter denna allmänna öfversigt af den egendomliga inre
anläggningen af Beskows personlighet, skola vi nästa gång söka närmare
följa honom i den rastlösa verksamhet, han utvecklade.
\
E. von Qvanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
