Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GOETHE OCH TOLKNINGEN AF HANS FÖRNÄMSTA VERK. 9
skarpaste öga. Endast tanken fattar dem, men mera anande än kritiskt be-
stämdt. Goethe sjelf, en aktgifvare som få, har förklarat detta för ett myste-
rium. Vi ha emellertid vidrört detta förhållande för att i allmänhet antyda
vår uppfattning af det objektivas och subjektivas förhållande till hvarandra inom
diktningen som inom all konst: endast den verkligt stora, sunda, kraftiga subjek-
tiviteten är i besittniog af det sant objektiva uttryckssättet. Subjektivismen
mäktar i evighet ingenting annat bjuda än sitt eget jag. På grund häraf stäl-
ler också Schopenhauer Byron ibland skalder af andra ordningen. Att den
knarrige filosofen, Petrarcas varme beundrare och Tassos föraktare, här begått
en orättvisa emot »Childe Harolds» sångare, visar blott huru lätt en riktig grund-
sats kan löpa fara att råka i misskredit genom skef tillämpning, då tillämparen
är slaf af retliga nycker.
»All poesi är lyrisk», säger Tegnér i fortsättningen af det qväde, ur hvil-
ket vi lånat strofen här ofvan, och vill dermed å ena sidan framhålla förtjen-
sterna hos »den store Byronb, och bristen hos »den blott för lugne Goethep.
Så vexlar uppfattningen äfven hos de invigde med det olika individuela tycket,
med en ändrad allmän smak, med tidens och den enskildes skaplynnen. För
Tegnér är Goethe för litet lyrisk, för litet känslig; för Kellgren var hans poesi
konvulsivisk. Rättvisast i sin öfverdrift är Kellgrens omdöme: han hade sanno-
likt för ögonen blott »Götz» och »Werther»; Tegnér kände den goetheska dikten
i hela hennes omfattning. Saknas då hos Goethe verkligen detta lyriska ele-
ment, som i alla händelser är diktens själ? Är månne hans diktverld »en ab-
straktion af skönhet, hopstulen ifrån alla håll?» Om någon egt lyrans guda-
gåfva, denna underbara gåfva att tolka hjertats innersta rörelser, i versens me-
lodiska gång afspegla vexlande själstillstånd, låta naturen genomströmmas af
känsla och aning, väcka stämning af himmelshögt jubel eller sorg till döds, så
är det väl Goetbe; och om någonsin en diktning haft verkligt organisk utveck-
ling, så är det väl hans. Det skall icke nekas, att också Goethe mången gång,
och mest på äldre dagar, roade sig med att klippa pappersblommor, som fåfängt
sökte härma natur, eller ur sitt herbarium plockade samman lösryckta torra
blad i rätt egendomliga, stela konfigurationer; men det är icke derefter han
skall dömas. I sin kraftigaste ålders många skapelser har han genomgått sån-
gens hela rika skala, anslagit hvarje ton, gripit hvart ackord, skapat melodier
som genomklinga verlden och i oändliga variationer, men alltid svagare, gå igen
hos efterkommande utöfvare af hans sköna konst. Hos honom funnos förenade
i ädel jemvigt alla de egenskaper, som utmärka den store skalden: oändlig rike-
dom i åskådniog, klarhet och djup i tänkande, eldig känsla, liflig inbillnings-
kraft, genomträngande blick för allt det poetiska i stort och smått, som lifvet
eger, skapande kraft, osvikligt formsinne och först och sist denna sunda, starka
lifsförnimmelse, som bragte honom i innerligaste vexelverkan med all mensklig-
het och natur, som satte honom i stånd att med samma sanning gifva uttryck
åt lidelsens vilda brand i ett menniskobröst och den bland gräset undangömda
blommans stilla bikt. Denna väldiga omfattning. denna rikedom i tankar. känslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
